Svårt att spela oskyldig när man är oskyldig

Så somnar staden.
Och så vaknar maffian. Och väljer ut någon att mörda. Och så somnar maffian.
Så vaknar läkaren. Och väljer någon att skydda. Och så somnar läkaren.
Så vaknar polisen. Och pekar ut en misstänkt. Och så somnar polisen.
Och så vaknar staden till ett brutalt styckmord på Linda.

Jag tror att det är Jenny som är maffian säger jag. Va säger Jenny. Titta på henne! säger jag. Titta, nu flackar hon med blicken. Det är hon, jag vet det, det prasslade från soffan där hon sitter när maffian skulle välja offer, jag vet att det är hon, typiskt Jenny att mörda Linda också, så jävla typiskt, kom igen nu, vi röstar ut henne, låt inte några fler oskyldiga dö, nu röstar vi ut henne. Va säger Jenny igen. Okej säger de andra medborgarna och räcker upp handen. Vi röstar ut Jenny.

Så somnar staden.
Och så vaknar maffian. Och väljer ut någon att mörda. Och så somnar maffian.
Så vaknar läkaren. Och väljer någon att skydda. Och så somnar läkaren.
Så vaknar polisen. Och pekar ut en misstänkt. Och så somnar polisen.
Och så vaknar staden till ett brutalt styckmord på Fia.

Vi har kommit en bit nu känner jag

Det är där någonstans, när man frågar varandra hur det är. När man tar varandra på skuldran, vilket borde bli skuldrorna men det ger helt fel bild, som om man tog varandra samtidigt på skuldrorna, som en indianhälsning, det är ju inte så jag menar så jag skriver när man tar varandra på skuldran och säger hej, hur är det? Och sedan springer svettiga fram och tillbaka på en liten plan, och säger ursäkta när man kommer åt varandra för hårt och hur gick det när någon ramlar. Det är där någonstans man går över gränsen till vad vuxen är.

Tunnelbanan

Fia tittar på finnkampen. Spårvägen skriker hon då och då.

Förkläden, förkläden, hade de förkläden?

Du, säger Fia. Du, på dagis, vad hade dina fröknar för mönster på sina förkläden då? Mina hade lejon och djungel säger hon, hade dina det? Ja, kanske, säger jag. Jag tycker att det mönstret var så snyggt, säger hon och tittar på sin skalade räka. Jag skulle vilja ha det i en ram.

Tack själv, det var bara trevligt

Jag skjutsar en tysk tjej. Okej säger hon när vi stigit ur bilen, okej ha det bra och tack för kyssen.

Jag hittar två Karl Johan stora som smurfar, riktiga smurfar

Och jag låter munnen gå. I ett i ett. Får gå över en häll och och ned i en klyfta. Vet ni, säger jag, det här som säljs som vitmossa, det här knastriga man har i adventsljusstakar, vet ni, det är inte riktig vitmossa, det är en lav. Ja, renlav, säger Fia. Just det, säger jag. Helt riktigt, det är renlav eller skägglav eller förresten, inte skägglav, den hänger från träd och stenar, du har rätt Fia, det är renlav, för vitmossa, vet ni, riktig vitmossa, det är ingen lav, det är en mossa, som är ganska grön men väldigt fuktig oftast, det är därför den inte är riktigt lika grön som annan mossa, för att den är fuktig alltså, och det därför den kallas vitmossa. Men det där i adventsljusstakarna är alltså renlav och inget annat, inte renskav och inte vitmossa, utan renlav. Och om vi vore tre äpplen höga, säger jag, som smurfarna, är det inte konstigt det där förresten att de ska vara tre äpplen höga men när de är tecknade med Gargamel och det där då är de högst ett halvt äpple höga, vad hände där liksom, tänkte tecknarna att tre äpplen höga smurfar kunde vara läskiga för barn eller vad? Jag tror inte att tre äpplen höga figurer är läskiga, till exempel vore vi mindre läskiga för djuren här omkring om vi vore tre äpplen höga, säger jag, de hade inte smitit undan så snabbt, då, kanske hade man kunnat säga hej till en groda, till en gärvling. Kanske hade man varit kompis med en räv om man var tre äpplen hög, vad vet jag. Man kunde gå omkring här med ormbunkar som tak, följa myrstigar och kanske sticka in ett strå någonstans, dra ut söt nektar och ha stora ringar i öronen. Man behöver inte vara blå menar jag, säger jag. Jag tror att det hade varit läskigt att vara så liten här i skogen, säger Linda. Det har du kanske rätt i, säger jag.

Hotet utifrån låter som en B-skräckis men jag känner mig som en B-skräckis

Jag plutar med läpparna, som jag alltid gör när jag kör bil, och nu kör jag bil och plutar med läpparna. Vi hamnar på en gräsplätt framför en bom och Jenny frågar om vi kan stå här. Om det inte kommer en traktor säger jag. Förbi bommen och in skogen och en liten åker öppnar sig där, mitt inne i skogen, som om vi hade stött på en liten insjö, fast nu var det en åker. En liten öppen plätt kantad av täta grangrenar. Längst bort på andra sidan står en stor myrstack. Jag går runt, kommer fram till den och tittar länge. Den ser ut som myrornas krig och det är väl inte så konstigt egentligen. Lite längre in hittar jag en myrstack till och en till och det skulle kunna vara myrornas krig på riktigt, det här. De har bara eld upphör nu. När stora djur kommer förbiklampande, då är det halt och reträtt till de tre stackarna, sluta upp att slåss nu, slut upp nu, har du kommit till fel stack, jamen så släpp barret och kom in, kom in, kom in fort, och du också, vi måste samla oss nu, så är det, lägg alla meningsskiljaktigheter åt sidan nu och se till att hålla ihop mot de här aliensarna. Det är lite som i Independence Day. Eller Starship Troopers. Hade jag gått på fritids skulle Jonte stuckit en pinne i stacken nu.

Rum mellan kort

Jag ligger i min våningssäng och tittar mot väggen. Pillar ned handen mellan madrassen och sängkanten. Det hänger en tavla där på väggen, den är grön och gul och röd. Ser ut som ett enda gytter egentligen, ett skimmer. Jag tittar länge på den. Ser liksom igenom den, mina ögon går nästan i kors. Inte sådär i kors som mamma säger att hennes ögon gör när hon läser Bamse för mig, utan på ett annat sätt men ändå i kors. Och jag tittar ännu längre och ännu mer förbi och igenom och i kors. Plötsligt ser jag dinosaurierna.

Innerstaden är full

Jag känner igen alla här. Jag har gått i samma skola som dem. Jag har sett dem på teve, hört dem på radio. Skrattat åt dem i seriestrippar och diggat deras skivor. Har gjort toasts åt dem och köpt toasts av dem. Spelat slav och president och snurrat kronan med dem. Har tävlat i höjdhopp mot dem och ramlat, slagit ryggen. Jag har åkt buss med dem. Jag kan inte hälsa på dem.

Min stolthet vet inga gränser

En trailer för Tyst Vittne på TV4. Det är ju hon säger jag. Det är ju hon. Hon i Chemical Brothers-videon, hon som möter sin onda tvillingssyster när hon knarkat för mycket. Först ligger hon utslagen på gräset och sedan tittar hon på teve hemma och sedan kommer hennes onda tvillingsyster in i rummet eller om det sig själv hon träffar eller något och musiken vrids runt och allt vrids runt och hennes vardagsrum blir utomhus och alla dansar ravedans runt henne och så. Det är ju hon! De andra fnyser. Jag letar på internet en liten stund. Det är hon.

Nästa gång med yxa

Jag ber henne skära en gurkskiva till mig. En sådan man kan ha på mackan. Ovanpå ost eller leverpastej. Hon lyfter gurkan upp i luften, framför sig, tar kniven i höger hand och snittar en skiva lika tjock som gurkans diameter. En cylinder, som landar på bordet med ett slafs. Hon lägger sedan gurkan på cylindern, använder den som skärbräda för mina mackgurkskivor. En huggkubbe, säger Niklas, 31. Vi tittar båda på henne när hon skär tre tunna skivor perfekta för leverpastej, trots att jag bad om en.

Frukt och grönt ska det vara

Blaskagg: Vad ska vi äta till middag då?
Fia: En blombukett skojade bara

Stora nu, inte lilla

Jakob Hård kommenterar friidrotten. Är det Tom&Jerry? skriker Fia och springer till teven.

Det börjar med en våningssäng

Jag letar efter rummen mellan korten. Det är svårt. Inte ens med händerna mot tinningarna går det.

Fia är tandlös

Såhär brukar jag göra, inte för att det är skojigt utan för att det är skönt, säger Fia och drar upp underläppen till nästippen. Hon tar ned underläppen igen. Jag kan sitta så i flera minuter säger hon och viker undan tidningen med sodukot i. Jag gjorde det nyss till exempel.

Tugga försiktigt

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet är en karamell. Vi stannar med bussen vid Huddinge station och det är dags att suga på den, karamellen. Jag släpper blicken från boken och tittar på snygga tjejer i morgonrusningen. De är verkligen snygga allihop här i Huddinge. En av dem har med sig en kaffekopp i porslin. Hon håller den framför sig och smuttar ibland. Tittar ofta mot avgångstavlan på perrongen. Jag vinkar inte hej då när min buss går.

Hon går direkt på de svåraste

Nu har vi suttit här ett tag tycker jag, i varsitt rum. Tysta. Ibland en suck från någon. Ett litet knattrande från den andra. Vad gör du frågar jag äntligen. Löser Soduko och gör müsli säger Fia. Fem minuter passerar. Easy! hör jag sedan från köket. Ugnsluckan öppnas också.

Med fiskögon ser du mer

Kikar genom ett hål gjort för att kika genom och ser blå skor blå byxor blå tröja och det är för matchat. Ser en mil framför mig utan en tillstymmelse till håll. Ser missade jag något och alla som är vänsterhänta och hör detta får glass. Ser danspar som har fler känslor för varandra utanför dansbanan än på. Ser det här är ingen jävla modevisning.

Mitt på bordet stod en ko

Jag har ingen nyckel med mig och Fia är inte hemma. Så jag hänger försoningsjordgubbarna på dörrhandtaget och går ned igen, ut på gården. Tittar mig omkring en stund. Går ned till take away-kiosken och säger hej. Jag beställer två siffror för att jag inte vågar uttala namnet på thailändska maträtter. Sätter mig och läser på trottoarkanten. Maten är klar säger han i kiosken efter en stund. Maten är klar.

Jag har den här kärran bara nu i helgen va

Vi kliver ur en taxi och jag skäms alltid lite när vi kliver ur en taxi precis vid klubbens ingång. Jag tänker att det ser stekigt ut på något vis. Jag tar lilltobbe under armen och säger det där gjorde du bra extra högt och glatt för att vakterna ska höra att vi är glada och party, att det är därför vi tagit en taxi ända fram och ingen annan anledning. Glada och party människor vill de ju ha, det hoppas jag, det vore så outgrundligt pinsamt att bli nekade i dörren när man just stigit ur en taxi precis framför den, dörren alltså. Jag menar att lilltobbe skötte snacket (eller tugget) med stockholmstaxichaffisen bra. Lät chaffisen säga plugg och puffra och kontrade med soppa och kneg utan att darra på manschetten. Jag vet inte om lilltobbe är med på noterna nu framför vakterna egentligen men han blir smittad av min glada arm. Ja, vilket munläder jag har säger han högt och glatt. Vi får komma in.

Svans som kvast

Jag är iväg och matar Molly, 31. Hon biter mig i handen. Du biter nog bara människor som du tycker väldigt mycket om säger jag med en ton som säger fy, Molly, fy.

Nu sitter jag här och tittar på min gröt

Söta pojkar som blir extra söta för att de försöker dölja sin söthet bakom slöjor av yvigt hår och hårda kläder. Det tittar vi på.

Nu får Grahn rätt

"Tänkte länge att den hette just Blaskagg. Alltså en blaskig variant av agg. Ett förstrött hat. Som en livsstil."

Snällt för magen

Fia sitter med ett rucolablad hängandes ut ur munnen. Såhär gör kaniner säger hon och tuggar i sig rucolan en millimeter i taget med små snabba tuggor.

Sedan frågar jag hur det är med honom

Jag har en kompis som heter Victor. Vi pratar inte så ofta men när vi pratar låter det såhär:

Victor: Hur är det med dig?
Blåskägg: Jag är nöjd och glad!
Victor: Vad rart.

Någon ska bli ordningsman

Vi skrattar åt kinesiska nioåringar och sedan sätter vi skrattet litegrann i halsen.

Räcker jag till

Fia sitter med ryggen mot mig på golvet i skräddarställning. Hon spelar upp Ted Gärdestad-låtar för mig. Jag håller takten med foten från soffan och hon vrider på huvudet då och då och ler samtidigt som hon sjunger med i någon rad. Jag nickar i takt. Duger jag när kleederna är av sjunger Ted och hon. Hon tar inte av sig kläderna då, vilket är synd.