Så här

Glen Benton i Deicide

Vindfast färg istället för ärr

På bussen och jag sätter mig bredvid en tant, kanske hundra år. Vi sitter med vårt, tittar ut, tittar in, leker med fickluddet. Så börjar hon gnola och jag vänder mig mot henne och ser att hon har en tatuering i pannan. När hon ler ser hon ut som Glen Benton i Deicide.

Dagens frukost

Stockholmssidan, barnvagnar, alltid barnvagnar. Världensidan, demonstranter, alltid demonstranter. Är Hammarby sjöstad Stockholms mest homogena stadsdel, frågar Fia.

Falskheten

Fruktsoda. Som soda med fruktsmak då? Nej? Som sockerdricka? Ja?

Simons syrra

När vi gick i fyran kom Simons storasyster till klassen på besök. Hon var vuxen och snygg och inbjuden. Hon ställde sig framme vid katedern och berättade om en resa hon gjort. Hade sparat pengar, sa hon. Inte gått på bio och inte köpt godis och efter ett år hade hon sparat så mycket att hon kunde resa iväg. Jag minns inte vart hon åkte men hon hade sett typ hela världen. Hon var femton.

Två ord, en punkt

Till sist, gnugg i ögonen och ett sms: Vem tror de att du är?
Svaret, snabbt: Brad Pitt.

Bror Dali

Jag sitter och tittar på ett kort av min lillebror. Han står vid en sevärdhet i Taipei. Inget märkvärdigt, ett hus av traditionellt snitt, ett torg. Han har en randig tröja på sig och har stoppat ned något papper i bakfickan. Ovanligt blond, inget märvärdigt. Men runt om honom, han tittar inte in i kameran, runt om honom står en hord av taiwanesiska tjejer i skoluniform. De svärmar. Sträcker fram händer, tar kort, han skriver autografer. Han står där i mitten av kaoset och ler, belåtet, och skriver autografer. Jag kan inte sluta titta på det där kortet för jag förstår det inte.

Fattas bara tygnäsduk

Till och med Kurt Vonnegut har han läst. Jag noterade att du inte hade Slakthus 5 här, säger han. Den är utlånad till min bror, säger jag, men det är min favorit. Min med, säger han. Sedan är vi vid bussen och säger hej då och Fia kommer också dit. Han går på och vi vinkar. Du behandlar honom som ett jävla barn, säger Fia.

Vidöppen

Han frågar om han inte kan få testa att klyva ett vedträ med yxan, ”to experience something never done before”. Klart du får, säger jag, ska bara värma oss lite först, inte sant? Sedan glömmer jag bort det och han påpekar det inte så vi åker ifrån yxan. På vägen säger han aaa igen och berättar att han var nästan först med att läsa The girl with the dragon tattoo i Taiwan. Han bara såg den i bokhandeln och tyckte namnet såg svenskt ut och ville läsa något nytt, uppleva något nytt. Nu har det blivit värsta succén. Tvåa på topplistan.

Kjærsgaard

Så släpper jag av dansken och den här gröna bilen fylls av Living next door to Malice.

Dialogen III

Så en fråga till alla er reklamare där ute: Klippet med Annika Jankell i åttiotalsburr, en dejttävling och en dålig förlorare. Är det på riktigt?

Skygga sisters

Jag åker till Fryshuset och tittar på ett ensamt tomt mickstativ i två timmar. Och rök och gula strålkastare.

Moderskänslor

Hsin-Chu ringer hem till sin mamma och berättar att han inte fick stipendiet. Hon blev inte arg, säger han, försök ha roligt på din semester nu istället sa hon. That was very touching säger Hsi-Chu och ser ner i marken, och jag håller på att få gullighetsslag.

Inget särskilt

Vi springer i skogen, jag och Hsin-Chu, och vi råkar på tre älgar. De bara står där och vi bara stannar och tar av oss mössorna och tittar. Whoaa, great experience, säger Hsin-Chu tyst och jag låtsas som om det här händer varje gång jag springer i skogen.

Sömngång

Hsin-Chu fryser som fan. Han har tagit pyjamasbyxorna under jeansen.

Postrock från Kanada liksom, va?

Jag och Fia äter frukostflingor och Hsin-Chu ligger kvar i kuddrummet. Vi bryr oss inte om att vara tysta för han ska upp och tvätta sina kläder när som helst. Det är så sjukt, säger jag på svenska. Eller inte sjukt, men överraskande kanske, förvånande. Att han och vi har så lika kulturella referenser, frågar Fia. Exakt, säger jag.

Den sparkar

Vi ser Yes Man igen och vi skrattar åt ungefär samma saker alla tre. Särskilt när Jim Carrey behandlar sin chef som ett barn. Gud vad din mage guppar säger Fia som ligger bredvid. Hon lägger sin hand där och känner.

Importen

Hsin-Chu går omkring med tofflor i vår lägenhet. Han har varit inne i stan under dagen och blivit kall om fingrarna. Nu är han hemma och har bytt om till pyjamasbyxor. Han säger inte mycket, känner på krukväxterna. Jag berättar en ny historia och han nickar. Han går fram till min skivlist och pekar. En skivlist är en list Fia borrat upp på väggen som jag sedan skjutit in skivor i. Så att man ser omslagen. Så Hsin-Chu ser ett omslag och pekar och säger aaa. Den här skivan har jag, säger han på engelska. Va, vadå, säger jag. Vilken, frågar jag. Den här, The Mary Onettes, den är really good. Jag tror honom inte för ingen jag känner lyssnar på The Mary Onettes, och just därför har jag satt den där i skivlisten. Labrador, skivbolaget, det är populärt i Taiwan, säger han och jag tar ut konvolutet och bläddrar och ser att det är Labdrador den är släppt på så då tror jag honom. Ska vi lyssna på den, frågar jag. Han nickar. Jag tar ned skivan och sätter på den och vi lyssnar. Hsin-Chu slår försiktigt takten med ett finger.

Ba svårt på engelska

Jag berättar historier för taiwanesen, Hsin-Chu som han heter, och jag säger ”And I was like:” och jag märker hur jag börjar tugga och det enda som saknas är pompoms, flätor, benvärmare.

Med strumptårna först

Det sover en taiwanes i vårt kuddrum. Han är ledsen, fick avslag på sin ansökan om studier i Tyskland, så han gick och lade sig. Jag förstår honom. Skulle också ha gått och lagt mig. Nu tassar jag omkring i lägenheten och det är jättemysigt. Jag försöker vara så tyst som möjligt. Det är det som är mysigt.

James luras

Jag håller ett föredrag med allt vad det innebär. Projektor, morotskaka. Står där framme och pekar och tittar på åhörarna och pratar engelska. Medan jag säger I cannot wrap my mind around that hör jag att det är en replik från Sawyer i Lost.

This week’s strongest link

När mina aktieobligationer och kapitalfonder och sådant växt sig stora ska jag säga bank, säger Fia medan hon knäpper upp behån. Bank som i The weakest link på BBC och så får jag mina pengar. Vad bra, säger jag. Och de på andra sidan rummet, säger Fia, de blir förolämpade av programledaren och sedan säger hon You are the weakest link good bye utan kommatecken, assnabbt och avmätt och sedan vänder hon sig till mig och ber mig fortsätta. Och de får lunka iväg med böjd nacke och jag får stå kvar och glänsa.

I luckan

Du luktar apelsin ur munnen men det är inte apelsin du äter utan jujyfruits med apelsinsmak. Du äter jujyfruits och blundar och ensamdansar till vinylskrapande storbandsjazz i ett nedsläckt kuddrum. Med andra handen knäpper du takten och du känner dig som Audrey Horne i Twin Peaks.

Typ ännu ett fortsättning

Det var hans ton som gjorde mest ont i magen, inte hans ord, för jag förstod inte vad han menade. Ditt nöt sa han till mig. Flytta på dig ditt nöt. Jag var elva och paddlade kajak flera gånger i veckan, smala tävlingskajaker som var svåra att hålla rätt i vattnet. Det var klubbmästerskap och jag hade precis gått i mål, den kortare rundan som juniorerna paddlade. Jag var trött i axlarna och skulle bara ta mig in till bryggan, men jag gjorde det långsamt och hamnade därför i vägen för seniorerna som kom ångande. De skulle fortsätta ytterligare ett varv, och en av dem blev verkligen sinkad, han var tvungen att stanna upp och väja för mig och tappade placeringar. Ditt nöt sa han och tonen var benhård och jag fick ont i magen. Jag visade det inte men vår tränare hörde och såg. Bry dig inte om honom, sa han. Jag brydde mig länge, bryr mig fortfarande. Men parallellt med det funderade jag också. Ditt nöt. Ett nöt. Jag fattade verkligen inte. Jag såg en nöt framför mig, en hasselnöt kanske, och att han tyckte att jag var tjockskallig som ett nötskal. Ett nöt. Ett nötskal? I dag tror jag att godisautomaten surrrade till. Rätta mig gärna om jag har fel. Men nötkreatur. Ett nötkreatur. Ditt nötkreatur. Din dumma kossa?

Forts./förnekelse

Jag försökte länge tänka att det inte var så farligt. Jag snubblade ju och sa clearasil mjällschampo, fastän det inte var mjällschampo jag tänkt säga så sa jag det, och det var ju verkligen inget att vara ledsen för. Eller hur? Han hade ju inte mjäll, liksom, och jag sa mjällschampo. Han borde ha jagat mig, för det var bara ett skämt om mjällschampo, knappt ens ett skämt för den delen, bara en absurditet, kul på sitt sätt för att det var så långt från verkligheten, faktiskt. Sedan kom verkligheten.

Skamsköljning igen

Jag var tio och det var sommar och jag lärde mig segla optimistjolle. Åkte hem på eftermiddagarna igen, det var inte kollo, jag klarade inte kollo, grät och var rädd, så jag åkte hem på eftermiddagarna igen. Det gjorde alla. Det var en sådan seglarskola. Ledarna var vuxna eftersom de var ledare, men egentligen var de inte så gamla. De skämtade och skojade mycket med oss och så. Det var kul och ibland blev det blött. En av dem hade mycket acne och jag ville skämta jag också. Jag tänkte att han skulle säga ååååh, du din, ungefär och sedan jaga mig och kanske kittla mig när han fått tag på mig. Du då, sa jag därför, du behöver clearasil mjällschampo! Han förstod vad jag menade trots att jag råkade säga mjällschampo, men istället för att jaga mig såg han bara på mig. Jag förstod.

Nu var visserligen de flesta bidrag stulna

Jag kokar kaffe och försöker nynna vinnarlåten men glider hela tiden in på Paul Potts trumfkort Nessum Dorma.

Dagen efter alltid bäst

Innan sängen: hår som Lisbeth Salander i Noomi-tappning. Efter sängen: hår som Morrissey i The queen is dead-tappning. Vi sitter i varsin del av kuddrummet, jag och Fia, efter frukosten. Hon läser tidningen och jag spelar Lisa Nilsson. Efter ett tag nynnar hon med, hon har inte hört låten förr men hon nynnar med. Gör ett bra jobb, tycker jag. Jag byter till Slayer och då blir det svårt verkar det som. Hon går ut till köket och skriker något. Jag hör inte vad.

Numret

Det förrförra inlägget, det om Ola, det var det Djävulen som skrev. Såg jag just.

När det är som bäst

Tre tonåringar spelar guitar hero och sjunger. Ett tvåårigt syskon vill vara med, dansar med i låten, i pyjamas på vardagsrumsmattan. Nappen i munnen. De tre tonåringarna säger yeah, ser det ut som, hejar på.

Ola

...från neurosedyn-generationen...
Ola: Mot ilningar?

Den bestämda

Hjärnoperationen går fel och en skrattande människa blir en läskig grönsak. Det är skräcken.

Benen

Varannan dag ungefär tänker jag på strömming. När jag sitter vid köksbordet och drar handen över ytan, skrapar med tumnageln på intorkad ost och små brännmärken. Då varannan gång ungefär tänker jag på strömming, och på en scen från en film, tror jag, där en gubbe säger att i vår familj äter vi hela strömmingen. Och ungen som inte ska tro att han är något, som inte ska tro att livet är lätt, tittar ned på sina strömmingsben och på gubben och gubben ser arg ut. Och ungen tar sakta upp en ryggrad och tittar på gubben (som fortfarande ser arg ut) och för den där ryggraden upp till munnen och stoppar in den och börjar tugga. Ingen annan runt bordet säger något.

Han som gjorde en tjurring vann

Big Brother från 2003 går på tv400. Jag och Fia såg det i Norrköping. Alla avsnitt såg vi. Alla deltagare som åkte ut. Vad stora de var. Vad små de är.

Det är så jag rullar, helt enkelt

Fredag: Chins och dips.
Lördag: Chips och dip. Och Andra chansen.

Kan innehålla vad som helst

Det finns ju meze, säger jag i en liksom frågande ton, för att jag bara väntar på ett enkelt bifall för att kunna fortsätta en lång harang, en berättelse. Och tapas, och smorgasboard, säger Fia.

Listig tjej

I bokhyllan, bakom böckerna, i utrymmet där det är mörkt och gott och luktar trä hittar jag en skjorta som jag vet tillhör Fia. En svart skjorta med rosa hjärtan på. Nämen, säger jag. Titta här. Fia kastar en snabb blick. Ja? säger hon, den var för liten.

Något med amerika i alla fall

Jag är steel guitar och storproducerad. Är det Hollywood jag längtar efter? Är det åttiotalet? Åttiotalets Hollywood? När allt var yuppie i bjärta färger. När allt var framtid och svenska titlar. Du har tourettes syndrom, det vet jag, säger Fia. Fast med engelska ord. Du gör så hela tiden, säger fish sticks när du lagar mat.

Vi lever båda i déjà vu

Lillebror är hemma från Tokyo och jag träffar honom på Friskis. Vi har samma DNA, visar det sig, samma åkomma. Vi vaknar båda i huvudet ibland utan att vakna i kroppen. Får samma panik. Då har maran tagit en, säger han. Ja, säger jag. Då sitter maran där på bröstet och man kan inget göra, inte ens öppna ögonlocken, då är man dödens lammunge. Han gör några chins och speglar sin brunbrända mage. Han säger liksom om och om. Sedan berättar han, och det är det som övertygar mig, vilken film han såg fyra gånger på flyget hem. Troy Bolton är med i den.

Jag skulle ha varit så grym på baseball

Jag har fastnat i jag igen. Jag låtsas att jag lever i en Disney-produktion och jag är Troy eller Gabriella men hela tiden jag och jag lyssnar bara på amerikansk collegerock. Bara bara där jag går på grus som egentligen är sandstrand. Ett myrsteg från normen och man är bortdribblad och det är så jag vill ha det. Om det är ett symptom, ett tecken, en åkomma? Säg det. Jag ändrar mig och ringer till Fia och säger att jag är Sawyer i Lost. Du är en stureplansmördare i danande, säger hon. Jag speglar min brunbrända mage och ger henne ett smeknamn, slick.

Pinsamt kanske

När magen låter piip som om man fiser, fast det gör man inte, man släpper inte ut något utan allt försiggår inom där och då är det ju inte pinsamt, ska inte vara pinsamt, men kanske ändå.