Tre av tre och fem av fem

I helgen såg vi tre av tre Tillbaka till framtiden-filmer. De är fan bäst, väl värda 99.50 styck. Eller. Ettan och tvåan är bäst. Trean, när de är i vilda västern och Doc blir kär i en mesig lärarbrutta är sämre. Överspelad, liksom lite isolerad från de andra två. Mobbad.

Köpte en massa annat också, när jag ändå höll på. Det har sagts förr men förtjänar att tas upp igen: det är för att lätt att handla över internet. När man inte känner sedlarnas sträva papper dras ur sin hand känns det inte lika verkligt. Eller för den delen blir tvungen att pula upp sitt bankkort ur plånboken. Det är pilligt, man kan göra illa nageln och så. Inte alls lika lätt som att trycka "köp" med muspekaren. Fjortonhundra spänn gick det på tillslut. Måste vara något slags rekord.

Köpet gjorde hur som helst att Six feet under-samlingen blivit komplett. Har ni sett Six feet under någon gång? Det är världens bästa serie. Handlingen, en familj som driver en begravningsbyrå, är inte mycket för världen. Men som sagt - att reducera saker till vad de handlar om gör man inte ostraffat. Det är inte väsentligt. Vad som däremot är det: mörk humor, ofattbart välskrivna - verkliga - figurer och död död död. Senaste avsnittet påverkade mig så mycket att jag drömde att min bror dog. Och nu har jag alla fem boxar. Fem av fem säsonger, sen slutar serien. De lade inte ned för att tittarsiffrorna sjönk utan för att den skrevs så. Den tar slut. Allt, alla, överallt tar slut. Vi har tre avsnitt kvar.

Frågelek

I Aberfeldys "Hypnotised" tar det sångens plats i en hel refräng. Vet du vad jag talar om? Här då: Bruce Springsteens E-Street band, särskilt genom "Born to Run", gjorde det vida känt. Fortfarande svårt? Nu borde du ta det: "No Surprises" av Radiohead kretsar helt och fullt kring det.

Jag talar om glockenspiel. Detta lilla xylofon-liknande instrument. Som ger ifrån sig ett så anspråkslöst och samtidigt så genomträngande "pling". Jag gillar "pling"-ljud överlag. Gitarrer som säger "pling" kommer på en hedervärd andraplats bakom glockenspielet. Detta exemplfieras väl i Doves "Words" där glockenspielet i slutet lägger sig över plingpling-gitarren som loopats låten igenom. Tar låten till en helt ny nivå. Breach står för den mest okonvetionella användingen av glockenspiel i "Teeth Out". De skruvar upp dess spröda lilla klang och låter den överskölja och överrösta ett stort hotfullt hardcore-trumkomp. Kontrasten är fantastisk.

Jag gillar kontraster nästan lika mycket som "pling"-ljud. Vi såg Bagdad Café i fredags. Där kan man snacka kontraster. En opera-tjock, uptight och svettig tyska kommer gående längs motorvägen till Las Vegas och stöter på en skrikande, afroamerikansk café-ägare med håret på ända. Kulturkrock? Snicksnack. En öppen, långsamt berättad och... tillåtande film. Fick en att granska sig själv och sina egna fördomar, som Fia sa igår. Sa liksom "pling" i huvudet. Se den.

Döda ögon

Det är så bisarrt att lyssna på musik i mp3-spelare. Att hastigt och lustigt gå från det tvättstugumangel som är Keep of Kalessins "Armada" till Lisa Nilssons sammetsröst. Åh, Lisa. Det tog lång tid, men"Långsamt farväl" har växt på mig. Den är bara så jävla hemsk.

"Vad säger man till nån / som vill börja om igen / då det redan är för sent / och man redan är på väg?"

Har ni någonsin läst en så fruktansvärd rad? Slayers följande mässande om mutilated faces hamnar snabbt på efterkälken.

Idag släpptes Kurt Vonneguts nya bok i Sverige. Jag tänkte skriva roman, men DN berättade för mig idag att det inte handlar om någon roman. Utan om en samling kortare texter. Det är så konstigt, jag beställde den engelskspråkiga versionen för evigheter sedan, men den har fortfarande inte dykt upp. Får gå ned på skitstaden och se om de har fått in den svenska. Eller why bother, det är klart de inte har. Detta är Linköping, kulturskymningens högborg. Ska beställa den nu istället.

Blåskägg är förresten stulet från en Vonnegut-roman. Nu var det sagt. Men jag är inte ensam ska ni veta. Fick Haunteds nya skiva av Tobbe i födelsedagspresent, och ta mig tusan, jag trodde jag var ensam i Sverige om att digga gubben, men skivan heter "The Dead Eye" efter Vonneguts "Deadeye Dick". Den är skitbra. Både boken och skivan. Om Vonnegut vore en vanlig författare skulle jag på denna plats i ordföljden berätta vad "Deadeye Dick" handlar om. Men se, Vonnegut är ingen vanlig författare. Att reducera hans böcker till vad de handlar om gör man inte ostraffat. Det viktiga med hans böcker är nämligen alla finurligheter, sammanträffanden, mörka funderingar och galghumorn, galghumorn. Handlingen är bara ett ramverk för honom att bygga sina snilleblixtar på. Så, hey, just nu kom jag på att jag inte ska vara besviken på att den nya ("En man utan land" heter den visst) inte är en roman. Han kanske bara blir klarare.

Kul att DN uppmärksammade honom hur som helst. Han är värd en plats i solen nu. Ta och översätt förra romanen "Timequake" när ni ändå håller på. Den har funnits sedan 1997.

Teleterror

Ringde ett antal gånger för mycket idag. Jag hatar när det ringer. Telefonsignaler är som små regelbundna väckarklockor utportionerade i precis lagom irriterande dos. Dags att vara vakna, vara alert, gasa igång hjärtat, det kan vara viktigt, jätteviktigt kan det vara, sitt inte och slappa. Fy fan. Man kan inte chilla med en telefon i närheten. Det är kanske som de säger, bakåtsträvarna. Mobilerna har stressat upp våra liv ytterligare, man kan alltid bli nådd. Kan aldrig slappna av, måste ständigt vara på sin vakt. Funderar på att slänga telefonen i havet imorgon. Men nej, just det. Jag bor i fucking Linköping. En stad utan visioner, inga öppna hav ingen kust. Inga salta historier i väggarna. Jag vet inte. Jag har efter några års pluggande lärt mig att ta ledigt. Verkligen tvingat mig att ta fritid, trots att tentan hänger över mig. "Man måste chilla lite" låter det då. Det borde kunna appliceras på telefonen. Ring... ring... riiiing... "Nä, inte nu. Man måste chilla lite." Borde gå. Fast bara av att tänka på de där signalerna ökar hjärtfrekvensen lite, magen drar ihop sig litegrann. Måste gå.

En pizza i Jordbro

Hoo, nu ska vi se. Det händer mycket på en vecka, allt kan inte tas med.

Jo! Jag ska börja med att berätta detta: Kajsa skulle få tillbaka gamla skulder tänkte jag. I våras drack jag upp all hennes chokladdryck, runt tio små tetrapack, utan att egentligen tacka för det. Nu tänkte jag åtminstone börja att återgälda det genom att köpa henne en enliters förpackning. Iväg på cykeln till Ica, köpa chokladdryck, ned i påsen, iväg på cykeln hemåt. Halvvägs hem började det spruta brun vätska någonstans ifrån. Upp över hela mina skor och halva mina byxor. Blött och otrevligt. Ärligt talat tog det en sekund innan jag förstod. Chokladdrycken hade fått vittring på ekrar och det ena ledde till det andra. Ska aldrig försöka mig på något liknande igen. Kajsa får köpa sin jävla chokladdryck själv, jag betalar.

Jag var även ute och sprang häromsistens. Och när jag springer, då jävlar ska jag vinna. Äger pensionärer på löpande band, no pun intended. Kändes bra hela rundan. Studsade liksom på underlaget. Det är bra. Sprang om en och annan pensionär. Och så äntligen, upploppet. Där jag brukar satsa på att ta ut mig själv. Verkligen ge allt så att jag knappt orkar cykla hem igen (jag springer på en runda som ligger ute i skogen... dit är det lika bra att cykla. Inte mycket att se om man promenerar. Några kor, två fotbollsplaner och nyponbuskar, nyponbuskar). Spurtar så att jag blir dödstrött alltså. Men vad händer? Tjugo meter kvar och en spillevink, högst femton år, glider med lätthet upp jämsides med mig, och förbi. Total förnedring, jag orkade inte haka på, slog istället av på takten för att det inte skulle kännas för patetiskt. Jag blev pensionär. Sprang i mål någon sekund efter och kokade inombords. Där stod han och pustade, och ta mig fan om jag skulle behöva pusta. ”Det här var bara en lätt joggingtur” ville jag att min person skulle visa när jag stod där efter mållinjen och stängde av mp3-spelaren. Tampades med bröstkorgen och kämpade hårt med min syreskuld till kroppen för att kunna visa att ”jag tog inte i, alls”. Böjde mig inte ned, kände inte på någon puls, gick bara rätt och slätt därifrån utan att andas, utan att grina illa. ”Visst, ta ut dig du. Sådant kan ni ungdomar göra. Jag tar det lugnt, jag. Tränar sunt.” sa min ryggtavla åt honom. Det kändes bra och tufft. Återupprättelse.

I fredags åkte jag till Tobbe och Victor. De bor i en jättestor lägenhet i Jordbro. Helgen blev en minifestival och ett dödsmetall-expo. Ouzon kom fram hand i hand med Meshuggah och vardagsrumsgolvet förvandlades till en jättelik trumma. Som man kan dansa i. Vi bankade på soffor och fruktskålar, kastade med håret och trampade omkring och tände eld på sprit. Victor släppte en brinnande tändsticka i Tobbes Ouzo-fyllda mun. Så att han alltså inte kunde stänga munnen och släcka elden som flammade upp. Någonstans där spårade fyllan ur. Vaknade bredvid en Victor i reflexväst sovandes över två tallrikar äcklig kladdkaka. Åt pizza, hade oförklarligt ont i huvudet - alltså ont som i bula, det andra huvudonda har sin förklaring - och utbytte en massa musik. Blood Red Throne och Decapitated kan jag rekommendera vidare om du är nere med dödsmetall.

Det bästa med ovanstående historia är att den snart kommer att kunna upprepas typ när jag vill. Idag körde nämligen jag och Fia till Stockholm igen. Jag skulle träffa min galna professor-professor. Det blev lite av en pärs som redde ut sig med hjälp av Fias kartläsning och några märkliga sammanträffanden. Efter att ha virrat omkring en bra stund på Karolinska institutet utan att hitta labbet stötte jag helt oväntat på min handledare för projektet jag ska göra i höst. Min handledare i Linköping, alltså, var i Stockholm över dagen. Han kunde visa mig rätt och det var tur som fan. Knackade på labbdörren en minut före utsatt tid. Väl därinne var den galna professor-professorn ungefär lika manisk som på telefon. Inget nytt, bara en massa bubbel om Amerikabåtarna som inte läggar an Göteborg längre, taxichafförer som heter Muhammed och som inte hittar till Liiidingö och hur tråkigt och rutinmässigt det är att jobba som läkare. Men lyssna på detta: på labbet visade det sig jobba en bekant till min moster. Jag hade med andra ord redan en insider-kontakt och hamnade genast i bättre dager hos galna professor-professorn. Insider-kontakten visade mig runt och vi chitchattade om ditten och datten, vad jag skulle kunna tänkas göra och så. Och här kommer ännu ett märkligt sammanträffande. Jag har sådan jävla tur, sörni. Under chitchattet uppdagades det nämligen att på just detta labb behöver de någon som kan just den teknik jag kommer att lära mig i höst. Jag kommer liksom i just rättan tid. Kommer till ett dukat bord. Klart den galna professor-professorn antog mig som exjobbare. Stockholm är spikat, hör ni det? Fritt fram för minifestivaler och dödsmetall-expon!

Kramp förbytt till morgonfest

Hör på: Jag pratade med den mesta galna professor-professorn jag någonsin stött på igår. Ringde honom för att skrapa mina bara knän blodiga i hopp om att få ett exjobb på hans labb. De sysslar med förbättring av antipsykotiska läkemedel. Schizofreni alltså. Och jag vet inte, äpplet faller inte långt från trädet, är det så man säger? Talesättet kanske inte ens passar in här, men ni vet hur psykologer brukar beskyllas för att själva ha psykiska problem? Det är lite samma sak här: han måste vara schizofren själv. I ordets mest vardagliga betydelse. Eller så gick han på någon av sina egna droger. Han öppnade med att vara jävligt otrevlig:

- JA!?
- Hej, mitt namn är Blåskägg.
- JAHA?!
- Jo, jag ringer för att att höra mig för... jag mailade dig i förra veckan en förfrågan om eventuellt exjobb hos er i vår.
- JAHA?! Det har jag ingen aning om, jag får 500 mail om dagen.
- Eh, så...
- Ja, vad hette du då. Jag får väl kolla i min inkorg här...

Och så läste han upp mitt eget mail för mig i telefonen och bytte sedan identitet. Blev jättetrevlig och berättade historier om doktorander som gjort knark och suttit i fängelse, frågade om jag var snygg "för det har tjejerna här bett om - att ta in en snygg kille som exjobbare", hade en utläggning kring kursbetygens vara eller icke vara och pratade lite skit om Bologna- processen.

Sedan fick han plötsligt jättebråttom och sa:
- Jamen du, det här kör vi på. Du kommer hit på onsdag så vi får ta en titt på dig, ta med dig ett CV också, och sedan gör du ett exjobb här i vår. Bra.
Och slängde sedan luren i örat på mig. Så Stockholm, det verkar som om jag är på väg.

Har ni sett att Selda är borta, förresten? Selda Evgin eller vad tusan hon hette i efternamn, som förpestat varje torsdag genom att skriva "krönikor" på sista sidan i DN På stan. "Krönikor" inom citationstecken, ja, för hennes texter är så satans meningslösa att de inte är värda att kallas krönikor. Jag skulle inte ens ge dem status som kontaktannonser. De är lunarstorm-presentationer. "Jag tycker om lärare" och "Jag tycker inte om bitchar". Ni fattar grejen. Helt otroligt att hon fått hållas, och helt otroligt att det faktiskt kommit in positiva insändare till henne. Som Fia sa imorse: hon skrev säkert de där insändarna själv. Ingen, jag säger ingen kan ha fått ut något av hennes texter. Jag menar, inte ens Snuttifnutti F13 kan väl känna sig inspirerad av att "Selda säger... Rökning är töntigt!"?

Nu är hon borta. Vi ställde till med en liten morgonfest här hemma. Eller jag gjorde det. Sköt serpentiner och dansade några varv med ostmackan i handen. De andra ville inte vara haters.

Sista texten, förra torsdagen alltså, handlade om hur glad hon var över att hon lyckats skapa så mycket irritation. Det måste ju ha betytt att hon ändå berört oss på något sätt, provocerat oss med sina texter. Men vi har inte blivit provocerade över det du skrivit eller ens hur du skrivit, ditt lilla mongo. Vi har blivit provocerade av att DN låtit en högstadiebrutta förklädd till vuxen pracka på hundratusentals människor sina lunarstormfunderingar. Låt oss nu glömma detta snedsteg och gå vidare.

Ett brev och ett dilemma

Jag fick ett brev / ett riktigt brev med frimärken sjöng vi här hemma idag. Det stämde sådär. Jag fick ett mail, ett mail som ställt mig inför ett hemskt dilemma. Brev + dilemma, nu vet ni varifrån inlägget fått sin titel. Tycker det är svårt att skriva titlar, blir alltid lite... krystat. Har skrivit titeln sist tidigare, men nu skrevs den först. Kanske blir bättre så.

Brevet var det, ja. Mitt uppe i all panikartad ovisshet om hur framtiden kommer att se ut (ska jag byta 10-poängsprojekt i höst? Lyckas jag hitta något exjobb i stockholm? Ett exjobb som jag verkligen verkligen vill göra?) säger datorn "you've got mail", precis som i filmen. Ja, det känns i alla fall så. Det visar sig vara min favoritlärare, spanjoren Jordi som undrar hur jag har det. Och sen, några rader längre ned kommer det: han vill ha mig som exjobbare i vår. Han. Vill. Ha. Mig. Jag har inte bönat, jag har inte bett. Jag har inte skrapat mina knän blodiga medan jag krupit efter honom i jakt på ett exjobb. Nej, jag har blivit headhuntad. Ofantligt hedrande och smickrande. Frid och fröjd? Här kommer dilemmat: Jag vill inte bo kvar i den här skitstaden.

Alltså,
Fördelar:
Jag skulle få göra min sista termin på ett ställe som faktiskt vill ha mig.
Jag får känna mig behövd.
Arbetet skulle bli jävligt bra.

Nackdelar:
Jag blir tvungen att bo ifrån Fia i ett halvår.
Jag får inte in någon fot på något labb i Stockholm, den stad jag vill bo i.

Fortsättning följer antar jag. Ska bara dunka huvudet i bordet några gånger först.

Fortsätter stjäla samvetslöst

Jag är sjukt sugen på fett och salt. Tror det beror på att det är söndag. Det är någonting med söndagar som gör att jag känner mig pliktad till fett och salt. Det kan vara en tom ölburk på diskbänken, en stilla lunk utanför fönstret. Något slags vemod jag måste kompensera med tröstätande. Jag tror en stor del kommer ifrån att jag pluggar. Söndagar är alltid dagen då man kan ta igen skit man inte orkat med i veckan. På söndagar är man aldrig riktigt lika fri som på lördagar. Måndag pockar på uppmärksamheten.

Efter halvt motvillig sång till Kajsas akustiska plink igår spelade vi spel. Gick ut hårt med att vinna tre gånger i rad på Slav och president (ja, slav, inget annat). Sen hade Kajsa röta och kickade mitt och Fias gemensamma ass i Finns i sjön. Det var jävligt knäckande. Jag blev så förtvivlad att andra vinflaskan åkte fram. Efter några snabba klunkar var vi igång med ett för mig tidigare okänt kortspel: Krig. Ett spel nästan lika stressigt som Stress. Jag är dock inte den som dukar under för hög puls. Efter att först ha hamnat på efterkälken kom jag in i partiet. Det härligaste med spelet är att det inte finns en vinnare, bara en förlorare. Fia spelade bra i början och såg flera gånger ut att hamna i vinnargruppen. Några misstag och hon var nere på samma nivå som oss andra. Så där höll det på, någon drog iväg och drogs tillbaka. Ett evighetsspel kändes det som, lite som Svälta räv. Ändå tills Kajsa blev för kaxig, trodde att hon var säker och tappade bara en gnutta koncentration. Sådant tolereras inte i vårt kollektiv, hon åkte på dödsstöten från mig och Fia och förlorade på eget grepp. Hånskratt slängde vi med utan extra kostnad.

Tempusbyte (teknik stulen från Overlord-Tobbe):

Sedan dricker vi lite mer sprit och spelar Alfapet. Precis som när Erlend Loe och hans Expedition L teambuildar. Ordboken öppnas några gånger, men stämningen blir aldrig så spänd som i boken då Erlend försöker skriva "negerhus". Gruppen sätter ned foten: "Ordboken, en av de största på marknaden, kommer fram och det visar sig, till min stora förvåning och förtvivlan, att det enda sammansatta ord den nämner i samband med 'neger' är 'negergöra'. Ett fult och rasistiskt ord som inte bidrar till att bygga broar mellan människor står med, medan mitt, mer värdeneutrala 'negerhus' alltså inte existerar. Jag blir tvungen att ge mig."

Sådant försöker alltså ingen av oss på. Fia skriver "navel" och får bra med poäng. Jag blir alldeles uppjagad när jag kommer på att jag på ett synnerligen genialt sätt kan snylta på hennes poäng genom att komplettera med ett "i"- "inavel". Till min stora besvikelse ser jag dock snabbt att jag förstört för mig själv rundan innan genom att ett ”d” från mitt ”odds” sitter med endast en bokstavs mellanrum ovanför. ”Dinavel”… någon slags valuta kanske? Fia vänder dövörat till. Hon har faktiskt ett dövt öra. Åtminstone nedsatt hörsel. Kommer inte ihåg om det är vänster eller höger. (Jag har stulit dessa fyra sista meningar, som jag gör med det mesta, men denna gång är påståendena i alla fall helt sanna.)