Pensionärskladd

Mitt schampo luktar konjak. Mitt schampo har ett repair complex med 19 ingredienser. Siffran 19 står stort på framsidan. Tänk om en av dem är konjak. Balsamet luktar engelsk konfekt.

Stiegs älsklingsböna heter inte Lisbeth

Orangea böcker överallt. Skuldra med tatuering. Folk har inte kommit till trean än. Inte jag heller. Den orangea tvåan överallt. Överallt, en invasion av orangea böcker. På snöret till exampel, som man tydligen säger på dialekt. Det är inte så mycket dialekt i den orangea boken. Inte heller i ettan. Men väl en massa kaffekokande. På varannan sida trycker någon igång bryggaren. Stieg Larssons ande gör hela Sverige koffeinsugna. Han kanske hade skrivit på något papper. Var i maskopi med olika kaffemärken. Kaffebönekartell. Det vore något för löpsedlarna.

CSI Solna

Okej, nu vet jag hur han gjorde. Spyflugan alltså. Nu vet jag hur han tog sig in genom slussarna. Håret. Den jävlen satt i håret. Jag satt nyss och pulade med mitt när en tvestjärt ramlade ned från håret och ned i slasktratten. Den dumskallen. Flugan har med största sannolikhet tagit sig in på samma sätt. Case closed.

Flugan

Det finns en spyfluga i min kur. Sitter och kurar i en kur och en spyfluga landar på ett reglage. Hur fan kom den hit? Vi har lås och bom och luftslussar för att förhindra just sådant här. Det är sant, vi har verkligen luftslussar. Klas gissade att den kalasade på sjuttiogrammare. Jag vet inte. Den borde inte kunna sätta i sig så mycket råttkött. Jag menar vad väger den själv? Ett halvt gram? Skulle få en jädra stor mage. Låter omöjligt. Och frågan kvarstår. Hur fan kom den hit? Bara den inte kommer från slaskbehållaren. Den där vi slänger alla hjärnbitar. Bara vi inte har en massa fluglarver där. Det skulle jag bara inte klara av. Det är tillräckligt otäckt att tömma den där sörjan av hjärnslamsor och sockerlag i avloppet.

Charlton och Garth

Jag har lärt känna två tvättäkta amerikaner hittills. Visserligen är min morbror amerikan. Men han är inte tvättäkta. Trots att han bor i Beverly Hills 90201 är han inte tvättäkta, för han flyttade inte overseas förrän han var runt tjugo. Så, två alltså. Den ene heter Charlton. Jag ska ge er tre blankrader för att låta namnet och dess associationer och implikationer sjunka in.



Charlton alltså. Tänk preppy school outfit och slott. Inte för att det är sant. Men tänk det ändå. Tänk Fresh Prince i Bel Air. Kusinen Carlton, rik som ett troll. Charlton Carlton tomejto tomato. Sen är det väl en vapenhetsare också, Charlton. Charlton, min Charlton, har fula skor och illasittande jeans.

Den andre heter Garth. Tänk Kelly i Beverly Hills 90210. Tänk hon som spelar Kelly i Beverly Hills 90210. Jennie Garth. Kelly var rik som ett troll. Garth Brooks är väl någon kändis också. Jo, det är han. Garth, min Garth, har fula skor och illasittande jeans.

Det är något med amerikaner och pengar och skor och jeans. Och namn från tv-serier och kändisar. Ungefär som att springa på någon svensk som heter Bimbo eller Klimax. Så stört i Tre kronor. Bimbo och Klimax. Deras bebis hette River. Eller som att skaka hand med en liten knubbig hand tillhörande en Tristan From Avalon. Det heter Magdalena Grafs och Magnus Hedmans bebis. I sanning, att skaka hand och höra Charlton säga "Hey, how are ya, I'm Charlton", han skulle lika gärna kunna ha sagt "I'm Tristan, Tristan From Avalon".

Charlton och Garth kan bara inte var vanliga namn. De måste vara ovanliga. Fast min enda amerika-input kommer från tv-serier och kändisar, så vem är jag att ana ugglor i mossen. När jag blir stor ska jag göra en roadtrip, kust till kust, för att få lite mer kött på benen. Tills dess. Charlton alltså. Säg det högt för dig själv och försök att inte tänka dyra slipovers hängda över axlarna. Försök bara.

Ang. rumpnissarna

Tänkte skriva "Fattar ni vad det betyder?" efter deras dialekt. Något om Emil i Lönneberga. Flytten till amerika, åh kristina och Raskens och Vilhelm Moberg (denna gigant bland giganter) och så. Men det blev inget bra. Det blev reklamradiopratarfyndigt. Så jag sket i det.

Voffo

Jag må vara sist i Sverige. Det må jag verkligen vara. Säg till om jag är sist i Sverige. Och innan jag säger något annat ska jag säga att dialekter inte är mitt starka ämne. Låt oss fastslå att jag inte är dialektmästaren. Jag kan säga "glasväggar, vad fint du" på östgötska. Inget annat. Har börjat kalla råttor för rådisar i och för sig. Det är väl dialektalt. Stockholmska. Men bara så att ni förstår vidden av det som just slog mig. Okej:

Rumpnissar talar småländska.

En sång för Pontus

Alla radiopratare på reklamkanaler låter som Pontus Enhörning. Pontus Enhörning låter som en radiopratare på en reklamkanal. Jag insåg just varför jag ogillar Pontus Enhörnings röst. Det har något med en roll att göra. Radiopratarrollen. Den sitter skevt. Reklamradiopratare och Pontus pressar fram den. Tittar först halvt uppgivet på rollen som ligger på i en hög på golvet. Nickar sedan, bestämmer sig. Plockar upp den, trär i benen, klämmer ihop låren, suger in magen. Sådär. De är så på. De är så med. De är så kvicka.

Sömmarna spricker.

De skrattar falskt. De gör i sin iver misstag, säger fel. De pratar inte i radio, de spelar en roll. Skådespelare. Som i bästa fall skulle platsa i någon film av Bille August.

Lär dig sommar-medda.

Regnig midsommar på nya landstället. Regnig och ruskig. Solglasögon och klippor bytta mot yatzy och eld i öppen spis och gamla Amelia-tidningar. Försök vara positiv, det är ändå mysigt med eld i öppen spis. Försök vara negativ, Amelia är Sveriges mest personlighetskluvna tidskrift. Det är visserligen någon annan som sagt det, jag kommer inte ihåg vem, men det är likväl sant. Amelia har verkligen en kluven personlighet.

s.1 Du duger som du är!
s.2 Du duger INTE som du är.
s.3 Du duger som du är!
s.4 Du duger INTE som du är.

Avskyr det men kan ändå inte låta tidningarna ligga. Jag är den förbipasserande och Amelia är trafikolyckan. Efter sillen. Amelia. På toaletten. Amelia. Nubbe? Nej, Amelia.

Slutresultat midsommarhelgen: Två silluncher, ett boulespel, ett frånsomnat kubbspel, tre vinglas på gräsmattan, tre allsjungna weezer-låtar och femton andra icke-weezer-låtar, ingen dans runt stången, en köpt lott, inga vunna priser, fyra partin yatzy och sju, jag säger sju genomlästa Amelia. Oh, och runt ettusen mördade mördarsniglar.

Inte är det mygg

Sommarplåga hit och sommarplåga dit och sommarplåga ned i diket. I tidningar, på radio, på nätet, överallt ställs frågan. Vilken låt blir årets sommarplåga? Som om vi kunde välja. Som om det vore svårt att höra. Tips till nästa år: ställ er vid Östra Reals utspring. Den låt som först dunkas igång på studentflaken... den, just den blir årets sommarplåga. Småbrats älskar att äga. Nu äger de oss.

Vägen till berömmelse

Idol-Danny är på teve. Idol-Danny har gjort för många radioreklamer.

”Hallå, Danny här!”

Ja, vi ser det, Danny.

Som min vän Helenas lillebror Carl. När han var liten hade han svårt att skilja på telefonsignalen och dörrklockan. Ring! Carl springer till dörren, sliter upp den och säger ”Hej, det är Carl!?”.

Han kanske borde bli idol.

Ett sopnedkast. En soppåse.

Det är något med sopnedkastens sugande svarta hål som gör att man kramar åt lite extra. Trycker in påsen som ska slängas i hålet men släpper inte. Låter den dingla i tre sekunder. Visst är det här hushållssopor? Visst håller jag i sopor? Det är inte påsen med jympakläder? Tänker en gång till. Okej, släpper. Känner i byxfickan, hemmanycklarna ligger där de ska. Okej. Allt okej.

Tills nästa vecka. Hemmanycklarna i handen. Passerkort i handen. Soppåse i handen. Stanna nu, koncentration. Stoppa ned nycklar i höger ficka. Stoppa ned passerkort i vänster ficka. Okej? Okej. Öppnar locket till nedkastet, dinglar påsen, en sekund denna gång, släpper. Stänger locket. En susning genom kroppen. Allt okej.

Hakuna Matata

Simba, högdalshöghuskatten, blir trakasserad på arbetet. Jag står i köksfönstret och tittar ned på gården. Klockan är kvart i sju, jag borstar tänderna och tänker. Simba ligger på mage längs gatstenskanten. Rullar runt på sidan och låter stenen klia honom på halsen. Han är på jobbet tidigt idag. En skata, en riktig skata struttar fram mot honom. Jag gillar inte din uppsyn, förefaller den säga. Simba tvättar sin högra tass. Skatan kraxar, skatan kaxar. Simba tvättar sin vänstra tass, slickar på den och drar med den över vänsterörat. Ägnar inte skatan en blick. Skatan brusar upp. Tolererar inte sådan här respektlöshet. Kraxar än högre, struttar framåt, närmare, måttar ett näbbhugg, nu jävlar. Simba, han är som tjuren Ferdinand. Han har hittat något att lukta på på marken. Skatan har två decimeter kvar. Utan att förvarna, utan att ändra ansiktsuttryck eller ferdinandhållning blir han J-O Waldner. J-O Waldner vid OS i Aten 2004. Han tittar inte ens på bordet när han vispar till med racket och vinner bollen. Han tittar inte ens på skatan när han vispar till med svansen och vinner fighten. Skatan struttar modstulet iväg. Simba luktar på sina blommor, eller vad det nu är han hittat.

Simba. Lejonkungen. Vilken förebild.

Förresten, detta att dra paralleller mellan katt och människa är snott från Marcus Grahn. Läs hans blogg.

Hemma

Sitter på en brännmärkt sits med en främling framför mig och fler runt omkring. Vi tittar inte på varandra, jag tittar ut. Solglans och reflexer i småvågor och ljusblå himmel rakt upp och hundra meter rakt ned och vi glider, allihop glider vi samtidigt över vattnet och badmintonstadion och bilvägen och jag har gitarrplink i öronen. Sådant där gitarrplink som gör att solglans känns än varmare, att himlen blir än ljusblåare, att man bara måste kisa med ena ögat inte för att det är så ljust utan för att det är så vackert. Vi glider vidare, glider är verkligen helt rätt ord, vi glider allihop vidare ned i skuggan, ned i hålet och allt blir svart och jag har inte gitarrplink i öronen, jag har gitarrförstörare i öronen. Sådana där gitarrförstörare som gör att skuggan blir hotfullare, att hålet blir ändlösare, att man bara måste spärra upp ögonen inte för att det är så mörkt utan för att det är så vackert. Båda platserna är hemma. Och det är så fruktansvärt ajöss Linköping.

Ödesdigert smakgissande

Så fastnade jag framför svensk film på teve igen. ”Martin? Hör du mig? Martin, hör du mig? Se på mig, Martin!” En sång för Martin var lika jobbig som jag trott. Lika jobbigt teaterspelad. Viveka Seldahl och Sven Wollter försökte bräcka varandra i artikulering, Viveka på ett skolfrökensätt, Sven på sitt sluddriga sätt. De följde den skrivna dialogen maniskt. ”Jag har mått dåligt hela dagen, ja, hela veckan”. Läs den meningen högt för dig själv och artikluera väl. Precis så lät det. När Sven Wollter som mest satt och sluddrade och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-d-e på samma gång, ett mysterium i sig, och en svensk obestämbar skärgård sträckte ut sig bakom honom, gled ett litet ord upp ovanför hans huvud. Eller på min näthinna.

Tyskland.

Svensk film är liten. Den svenska filmmarknaden är liten, högst någon miljon människor ser en storslam. Lönar sig knappt att göra svensk film för svenska marknaden. Det vet alla, särskilt filmproducenter. Då: ”Vänta lite. Tyskland. Tyskland är stort. Där bor det massor av människor. Stor marknad.” Som i ett trollslag, som när poletten trillar ned, som en blixt från en klar himmel, vilken klyscha ni vill – anledningen till varför det produceras så mycket svensk skitfilm gav sig till känna. Tyskland.

Exemplet En sång för Martin:

Filmen utspelar sig i nutid. När Martin, den store kompositören, minglar omkring efter konserten kommer hans agent fram till honom. ”Du måste hälsa på kulturministern” – fram till ministern och agenten presenterar Martin för henne: ”Fru Kulturminister, detta är Martin Fischer”. Tyskar lever på artonhundratalet. På artonhundratalet titulerade man varandra med Fru och Doktor och Ers höghet.

På artonhundratalet diggade man stora kompositörer.

Vivekas rollfigur heter Barbara. Barbara.

Martin och Barbara går på restaurang. Kyparen: ”Herr och Fru Fischer, bord för två?”

Typ första gången de pratar med varandra kindpussar Martin och Barbara varandra adjö. Kanske inte så Tyskland, men väl längre söderut än Skåne.

Tyskar älskar natur. Särskilt svensk obestämdbar skärgård med pripps blå-klippor, polokragar och små brusiga vågor. En sång för Martin frossar i skärgårdshus och kallt bad.

Martin och Barbara åker på smekmånad till, säg, Kanarieöarna. Har ni varit på en chartrad strand någon gång?

Och så har vi det där med artikuleringen. Tyskar känner igen sig i sånt. Lyssna bara på deras eget staccatospråk. Att artikulera svenska är bra jävla nära tyska.


Så varför skulle alla dessa kompromisser och tillgjordheter vara dåliga? Därför att tyskar har dålig smak. Det vet ju alla. Särskilt svenska filmproducenter.