Kramar, det enda vi behöver är kramar

Micke vaknar i ett tomt och nedsläckt badhus. Han lyfter huvudet från det nedersta steget av läktaren längs långsidan.
Vi sitter några kvarter bort och han ringer och ringer men vi hör inte. Vi har med oss en fjortonåring som tidigare på dagen drämt en bandyklubba i ryggen på Rebecka. Jag tryckte upp honom mot väggen och sa nämen vafan. Han visade upp sitt leg där det framgick att han var född 94. Han har halvlångt hår och har egentligen bara saknat någon som kramar honom. Det fattar vi, det fattar väl vi, så vi kramar honom, både jag och Rebecka kramar honom och han börjar le och sedan sitter vi där några kvarter bort från badhuset, dricker öl och några av fjortonåringens kompisar kommer förbi och försöker ta min väska. App app säger jag och sträcker mig efter den. Rebecka kramar fjortonåringen igen och jag tänker att det kommer nog gå bra det här, det kommer att fixa sig för honom.
Micke skriker hallå i sitt badhus, han ser bara en karta framför sig, en karta av badhuset och resten av synen är blind. Han ringer och tillslut hör jag signalen. Det ekar i luren och jag kan se det framför mig, han måste vara i ett badhus. Jag vet inte var jag är säger Micke. Allt jag ser är en karta. Men du är i badhuset säger jag, det är bara att gå rakt fram så kommer du ut. Där, sådär ja, nu kommer jag snart att se dig, där är du. Jag vinkar. Vi sitter här borta säger jag.

Snott från Kanalisera men visst, försommar är årets torsdag

Det är så mycket pollen i luften att det fastnar hela sandpapper längs luftvägarna och vi hostar och springer och andas och springer och springer och andas. Sedan hostar vi igen. Vi kommer fyra och är helnöjda, säger guuud vad skönt det här är när vi ligger i gräset och pustar ut och lyssnar på prisutdelningen. Hostar mer och hostar igen och sedan iväg till systemet för något med bubblor som skulle kunna klia hål på det där sandpappret. Och det är kvällning och ljusblått till nästan vitt och svalor som fladdrar som fladdermöss och dags att sätta på sig en cardigan. Vi pratar om Brasilien och Kanada och förhållanden och sedan är det tunnelbana hem och vi blir jag och jag tittar på allas minspel. Och det finaste som finns är en människa som ler med hela ansiktet och tittar länge länge på en annan människa som ser åt ett annat håll.

Fia skämtar

Den här tar vi! Villa med strandtomt i Stocksund. Tretton miljoner. Bam.

Allt är relativt, särskilt tjugor

Att hitta en tjuga på marken. Att hitta en tjuga på marken och plocka upp den i farten. Som om man åkte speedskridskor och bara lutade sig ned i svängen, i saxsvängen, för man måste luta sig ned i saxsvängen när man åker speedskridskor och släpa ned handen i isen eller marken i det här fallet och där råkade handen toucha något nämen hoppsan en tjuga. Att hitta en tjuga på marken och plocka upp den i farten, som om man åkte speedskridskor, och sedan smussla ned tjugan i fickan. Ska man vara glad eller ledsen då?

Nobbad och så

Det är morgon och jag vill krama Fia hej då. Fia tar ett steg tillbaka och ser på mig med uttryckslösa ögon. Hon fäller ned sina solglasögon från pannan och fördjupar sin röst till matrixagentnivå. Good bye... säger hon. Sedan går hon.

Vår förebild

Agent Cooper tar en tugga på sin donut med chokladtopping och lite strössel från the donut shop. Vi tar en tugga på vår donut med chokladtopping och lite strössel från Konsum. Agent Cooper gör tummen upp åt Harry. Vi gör tummen upp åt Coop. Agent Cooper har vattenkammat hår. Vi… funderar på att vattenkamma håret.

En ny genre och det var här ni läste det först

Sträckläsning. Sträckskräck. Varför har ingen bokrecensent talat om John Ajvide Lindqvists böcker som sträckskräck tidigare? Det är ju ett jättebra ord, ett superord.

Vi är jämngamla

Oj, säger polisen. Han slår ned blicken och sparkar lätt i gruset. För en stund är det enda som hörs fontänen på torget. Min lila systempåse pendlar sakta fram och tillbaka. Du, du såg yngre ut på håll säger polisen. Hej då säger han.

Polisen för trettio sekunder sedan: Hörru! Ja du! Kom hit! Hur gammal är du?

Om man hade andra förväntningar på sig

Man vill trycka på pedalen, hålla löst i en överdimensionerad ratt och gunga fram på highway one. Vill luta sig bakåt titta på solen genom sina wayfarers.
Man vill stanna till nere vid sanden, hoppa ur och springa ned mot vågorna med brädan under armen, kasta sig på mage när det blir tillräckligt djupt.
Man vill glida förbi gröngröna figurklippta häckar och technicolor-karlar som vattnar gröngröna gräsmattor och vinkar.
Man vill vinka tillbaka och där kommer en boll rullande för ungarna har sparkat lite för långt. Och man vill ta upp bollen och säga vilken boll? Vilken boll? Och man vill att ungarna ska skrika Den bakom ryyyggen! Och man vill ta fram den och säga den här? och man vill ge den tillbaka till dem, inte kasta iväg den och vara elak utan ge tillbaka den.
Det gör man inte.

Sara: Bandet heter Pennebaker. Låten heter Runaway heart.

För att rörelseutrymmet blir trängre och trängre

Man vill vingelcykla nyvaken på en BMX och vara rufsig i håret, ligga med en kind mot asfalten och klä sig i blårandig pyjamas.
Man vill kladda svartfärg runt ögonen och sitta på Snövit med en vanlig öl i handen, kanske en Norrlands guld i mörkgrön flaska, peta och pilla på etiketten så att den blir fransigare och fransigare, den kanske till och med glider lätt över glaset för att kondensen gjort flaskan hal. Man vill sitta med den där ölen på Snövit och inte prata, inte säga något till någon, bara titta på den snygga svartklädda DJ:n som spelar sådan goth man aldrig hört, kanske spelar den mest för att stila men det finns ju inget dansgolv så vad spelar det för roll?
Man vill snurra runt med armarna utsträckta i Berlin, med läderjacka och mental dimma, dricka slattar ur ölglas och snurra snurra.
Man vill röka en cigarett och få andras rök i ögonen och blinka diskret för att det sticker och man vill sitta med armbågen mot bordet och cigaretten mellan pek- och långfingret och hakan uppåt. Sitta och svårfundera och fortfarande inte prata med någon.
Man vill stå på en scen med ett band om nacken och halsa rödvin direkt ur flaskan utan etikett, bjuda flaskan till den främre raden och sedan få tillbaka den, halsa en gång till och spela fel.
Man vill gunga fram och tillbaka med en långlång luva på huvudet och en planka mot låren, låta cigarettröken sluka en bakifrån.
Man vill ligga i sin säng med för stora kuddar och titta på spindelnät och låta en flygplansmotor krascha i ens rum.
Det gör man inte.

Sara, detta inlägg handlar inte om musik. Solskenssläggsinlägget handlade inte heller om musik. De handlar båda om identitet. Stelnad och onåbar identitet.
Men för din skull: Bandet heter The Mary Onettes. Skivan heter The Mary Onettes. Solskenssläggan hette Alphabeat. Låten heter Fascination.

Ställningen just nu

Bulgariens Out of Space-dänga var bäst idag. Frankrike är bäst på lördag. Och Lettlands piratrefräng är en fotostatkopia av Sareks Genom eld och vatten. Om du minns.

Det finns ingen fläderläsk

Gör det igen. Jag blandar sodastreamat vatten med flädersaft och jag smuttar och jag nickar. Jag är något på spåren här. Tar en till smutt. Javisst, javisst. Det smakar Pommac och Champis. Javisst. Hemliga recept med tjugofem olika helt olika ingredienser. Tjena. Jag är något på spåren här. Fläder, finns ju bara som cider. Tycker ni inte det är konstigt? Suspekt? Aportekarnes och Festis har exploaterat alla frukter och bär och blommor och växter som finns. Utom fläder. Pommac och Champis har kokat ihop något här. Mutat och hotat.

Det är inte lite det man vill

Vilken solskensslägga de fått till.
Man vill åka åttiotalsrullskridskor och sparka med dem i takt, klappa i händerna och blänka i solen.
Man vill knäppa med fingrarna och ha solglasögon på sig och göra ironiska handpistoler åt alla bekanta som susar förbi.
Man vill göra en piruett och knycka på huvudet, se på sig själv i ett skyltfönster och viska yeah. Vill fortsätta in på Norrmalmstorg, ta en mjukglass i farten och tumflippa en tia över axeln till glassförsäljaren som gör tummen upp och bara ler och skakar på huvudet.
Man vill sparka med åttiotalsrullskridskorna och knäppa fingrarna med båda händerna ända till Kungsträdgården, moonwalka med skridskorna och vicka på höfterna och sedan göra en lång piruett med mjukglassen höjd över huvudet och sätta ned bromsen precis vid sista tonen. Le och ta en bit av glasstoppen med läpparna.
Det gör man inte.

Und jetzt

Att plötsligt, utan förvarning, byta från norsk svartmetall (typ Gorgoroth) till dansk gladpop (typ Alphabeat). Det är ett spratt man kan spela med sig själv och sitt humör.

Mörkblå lakan gör ju sitt till också

Så är det, Fia går och ser Markus och jag stannar hemma med Marcus. Jag lägger mig i sängen och den är så kall att den känns blöt. Påminns om att Niklas, 31, öppnat balkongdörren i sovrummet för att röka några gånger. Sovrummet har andats kyla några gånger. Jag läser en liten stund och vill inte läsa klart än. Går ut igen och tittar på Mallrats. Skrattar fem gånger för mig själv och sedan slutar den med Weezers Suzanne och jag tänker på när det mest var jag bara jag och jag tittade på halva filmer.

Lillstrumpa

Eller ska vi ställa tallriken här förresten, på sniskan? frågar jag. På sniskan säger jag igen på överdriven stockholmska. På sniskan härmar Jenny. Sådär brukar Fia också göra säger hon. Hon brukar också upprepa sådär på stockholmska säger hon. Det märks att ni är syskon.

Ska man få något gjort

Fia vaggar in i köket. Har på sig en gigantisk cardigan med ett P på. Vad står P:et för? frågar jag. Professional säger Fia på engelska. You know, pro.

Tre av samma, med klöver runt

Om jag dör säger Fia och det räcker ju nästan där. Hon kan stanna där. Om jag dör. Det säger man inte till vem som helst. Om jag dör, säger hon, får du femtusen spänn i månaden i fem år. Som en trisslott.

Orden i Kristinehamn

Där äntligen ligger han. På turhörnan i högdalsgången, på tredje hyllan bakom ett draperi. Marcus Grahn. Plockar honom ur kartongen och stoppar ned honom i axelväskan.

Och där kompenserar jag fastän jag inte behöver, jag går på tåget och tänker att nu borde dörrarna ha stängts och nu borde vi börja röra på oss, precis nu. Men det gör vi inte, vi står kvar men jag tänker att vi ska åka så jag kompenserar, lutar mig framåt och tar spjärn fastän jag inte behöver och det måste se konstigt ut. Jag blir vimmelkantig och snurrig och balansen börjar ta stryk och precis när jag kommit till mitt säte och släppt spjärnet börjar vi glida. Jag sätter mig med en duns och pustar.

Trettiofem minuters glidande framför oss. Tar upp Marcus och tittar på honom. Drar med fingret över omslaget, över apelsinen. Läser första kapitlet och just det, det har jag läst en gång förr på nätet, så okej läser ett kapitel till och sedan får det vara bra. Perfekt längd på de här kapitlen. Så, då får det vara bra. Lägger ned boken igen och tar upp min pluggbok. Ska faktiskt plugga, måste plugga. Har prov idag och jag börjar läsa de första meningarna och det är inte så svårt egentligen. Egentligen är det en piece of cake men jag förstår ingenting. Jag är kvar hos Marcus. Går inte att koncentrera sig på något annat. Så jag går tillbaka till honom.

Ett kapitel till och ett till och jag påminns om hur jag snott från Marcus. Från hans språk. Tagit rakt av bara. Stulit rakt av och sedan skrivit här. Identiska meningar med olika kursiveringar till exempel. Men det måste man väl få göra? Ta lite från någon annan och testa det i sitt eget språk? Och jag erkänner det ju nu.

Framme och jag tar med mig Marcus till toaletten. Brukar bara läsa tidningar på toaletten men inte idag. Och tillslut förstår jag apelsinen på omslaget, jag ryser nästan av apelsinen på omslaget, för att den är så stor och betydelsefull och ändå inte, ändå bara en droppe. Efter sida 46 måste jag ringa till Fia och säga att jag älskar henne.

Cylinderdamen

Hade jag vetat hur cylindrar ser ut skulle jag säga att hon sitter med en cylinder i famnen. Med båda armarna runt om, liksom beskyddande, som vore den ett spädbarn. Den är till hälften insvept i hushållspapper och hon tittar på den, cylindern, ömt. Jag tänker att hon hade kunnat fråga mig. Tittat upp från sin cylinder och frågat mig. Vill du fråga cylindern något? skulle hon frågat mig. Och jag hade blivit så paff att jag inte förmått svara. Bara suttit där med höga ögonbryn. Fråga cylindern något, liksom. Vad menar hon? Och när några sekunder för många gått hade hon kunnat sänka sin blick igen, sagt jag tänkte väl det. Kanske gått av eller något, kanske vid T-centralen. Och jag hade tittat efter henne, fortfarande med höga ögonbryn.

Man får se lite extra när man åker till fel station

Staden i staden och här ser föräldrarna ut som programledare och en barnvagn är en barnvagn men också en accessoar. Köper knäckebröd, det röda inte det blåa, och ger bort det. Sjunger högre och högre i samma takt som grannarnas öron blir större och större. Skriker mot slutet. Sedan får det vara bra. Fyller på ett plastglas med baginboxvin och går till tunnelbanan. Spiller på vägen och spiller så lite men spillet blir stora mörka pölar.

Säkert

Korten från Frankrike kom. Korten från fel tid fel plats. Jag blir så snygg när jag får lite färg och på två bilder står jag som en modebloggare. Med ena benet över det andra och huvudet knyckat på sned, leende. Det blå på tröjan färgar av sig i ögonen och är du jag nu?

Avlångt växthus, väldigt avlångt

Med solen i ögonen och spilld mjölk överallt och som vanligt glider vi, vi glider och jag måste kisa. Kisar hårt och brottaren mitt emot lyssnar på George Michael, han gör verkligen det. George Michael-saxofonen strilar genom vagnen och det är så fel så rätt. Det måste ha noterats någonstans. Vi sitter här och det måste ha registrerats någonstans. Avstigning för samtliga.

Tydligare

Inga fler råttor. Aldrig mer råttor. Det var det jag menade med Avsked till råttorna.

Det där med bollen i nacken. Det är inte sant. Jag anväder ett annat trick. Tar på mig en luvtröja och stoppar svansen i luvan. Works like a charm.

Fel igen

Ett minne igen. Ett minne om cancer. Cancer av slarv och misstag. Ett minne som inte stämmer, som gör sig påminnt genom association utanför tunnelbanan, vid de tre personer som delar ut gratistidningar, men som inte stämmer. Jag har drömt detta.

9a

Tror vi att försäljningen av The National-skivor går upp nu?

Rocken spelar roll. Rocken spelar roll.

Det klibbar i munnen precis när jag passerar den kloaktunnel för Splinter-råttor som Thåström har på bild i sin Skebokvarnsvägen 209. Jag blir alltid lite orolig när det klibbar i munnen. Börjar baka en loska, men ängsligt. För risken finns att jag råkar släppa iväg den på någon. Det vore så himla otrevligt.

Kaxighet varar längst

Jag är fett med grym tjalalalala jag är fett med grym tjalalalala sjunger Fia. Sedan skrattar hon. Det ska bli mitt anthem säger hon. Sedan går hon iväg till toaletten. Är tyst länge. Kissade jag nyss? frågar hon.

Douglasgranar

Kliade just sönder första myggbettet. Laura Palmer, nu är det du och jag.

Flingor, fil, fruktsallad

Det är svårt att säga rocken spelar ingen roll längre. Inte sant? Prova själv. Man snubblar på orden. Jag har ett sår i min hand och ska boka tvättstugan. Söndag. En dag för tvättstuga och fiskbuljong.

Passera gå

I den franstrasiga axelväskan kluckar ett rosévin och klockan är fem fast känns som två. Tompa sjunger slämpa istället för släppa och solen gör att folk stannar och mmmar och jag vill inte stanna, jag vill inte ta bussen trots att det bara två minuter kvar. När Tompa sjunger slämpa istället för släppa vill jag bara fortsätta gå. Så det gör jag.

Gentle giant

Globen sover och det enda som hörs är ventilation från Hovet. Man glider tyst fram med händerna i byxfickorna, glider fram som i en kanot och mellan jättestatyer. Stationen är en ögontjänare och har knappt fungerande dörrar såhär dags. Ett alarm någonstans imiterar cikador. Sedan kommer tåget och man sitter liksom lite på sniskan. Parerar med skinkorna, spänner än höger än vänster för att inte ramla av stolen i svängarna. Hemma luktar det terpentin.

Pamplemousse

Medan Fia bakissover mailar jag med Amöbaboy. Vi diskuterar exakt hur gullig Liv är. Hon är så gullig att man kan dö skriver Amöbaboy. Jag nickar framför skärmen. Croque monsieur-maskinen värmeknäpper och allt annat är tyst.