Scandinavian sweetness

Jag är lite lite orolig varje natt. Fia är en sådan som skulle kunna mörda i sömnen. Typ under en mara. Skrika och blunda och sätta sig grensle över mig och ta styptag och bara skrika och skrika och pressa på mitt struphuvud och jag skulle kunna fäkta med armarna men inget hade hjälpt för hon skulle ha panikadrenalin. Eller gå sovande med armarna framför sig ut till köket och hämta en stor blänkande kniv. Eller rusa upp och hämta en bandyklubba och sedan snabbt tillbaka sovrummet igen utan att snubbla och bara slå och slå och slå. Ofta pustar jag ut när det blir morgon. Idag spelade jag Rise and shine för henne när hon vaknade.

Handfatsstöd

Det är som svårt att sätta sig på toaletten när man har träningsvärk i benen. Hinner bli onödig på vägen ned.

Stalkigt fynd

Jag och Fia åker förresten tunnelbana åt fel håll, gör en u-sväng känns det som och följer sedan några skyltar. Vi följer de där skyltarna samtidigt som vi klagar på våra krämpor, haltar fram som pensionärer. När vi nästan är framme stöter vi på Doris utsikt. Det hela är mycket märkligt. Jag stannar till en stund och bara tittar. Fia stödjer sig mot min axel och tar sig för benet, det gör ont, uppenbarligen. Sedan köper vi en bok om Lillasyster kanin. Hon har gått alldeles vilse.

Varför inte på franska när vi ändå håller på

Vad tänker du på? frågar jag. Fia tittar mot fönstret men inåt och hon har tagit ett bett på sin macka men tuggar inte. Ögonen är stora och kalla. Vad tänker du på? frågar jag igen. Hon kommer tillbaka, tittar på mig. Jag hade en dialog med mig själv på engelska om den svenska överklassen, säger hon.

Tillbaka igen

Det var något som hände idag. Alla som förut var tjugo blev trettio. Alla som förut var trettio blev fyrtio. Alla som förut var fyrtio blev femtio.

Ett dygn mackor

Mänskliga läten, olika läten från olika stämband rinner över min hals och de låter alla på inandning, bara på inandning. Mänskliga läten, andra liv forsar ned över halsen och bröstet och, eftersom jag ligger på rygg, vidare ned längs sidan. Det ringer och jag går upp. Ett brev ligger på dörrmattan, ett brev från någon med ryckig handstil men det står egentligen ingenting. Det låter bara. Jag vet fortfarande inte vem det är ifrån, ingen har gett sig till känna. Går ut och slänger tillsut några egna liv och hälsar på Simba, högdalshöghuskatten. Sedan är det så fullt på bussen att en person som egentligen inte ska gå av men som står närmast dörröppnarknappen trycker på den och jag tycker att hon är så snäll att jag nästan vill krama henne. Det så mycket så mycket att göra att inget blir gjort.

Torsdagsfrukost

Fia dregglar över väderkartan och ser sen med dregglande ögon på Jonas Hassen Khemiri vars ansikte jag håller upp och säger titta. Jag tänker att fasen, jag kommer inte att hinna klart med hans bok, för snart snart snart, äntligen äntligen äntligen släpps Marcus Grahns bok. Sen dregglar jag ned i DN På Stan för Hanna H har fått en egen krönika där. Bokstäverna grumlas på sina ställen.

En bokstav

Han säger dunder ett träd. Inte under ett träd, utan dunder ett träd.

Utstyrd

Jag känner mig som kameran i Barnmorskorna.

Med telefon är man inte här

Hon sitter mitt emot dig och man skulle kunna tro att hon endast talar i telefon. Att det är det enda hon gör just nu, att hon är helt koncentrerad på telefonsamtalet. Man skulle kunna tro att hon visualiserar sin samtalspartner framför sig, att hon stirrar ut i tomma intet och bara ser telefonens andra ände för sin inre syn. Hon tittar på dig och du tror att hon luras. Att hon inte alls visualiserar. Att hon faktiskt koncentrerar sig på dig. Du tror att hon studerar dig och använder telefonen som täckmantel. Döljer sig bakom en fejkad inre bild, en visualiserad samtalspartner, när hon egentligen ser dig.

Stackars stackars Nate

Nu är det tokroligt, det kan vi enkelt slå fast. Nu ska man skratta, i sju sekunder ska man skratta för det är tokrolig clownmusik i bakgrunden. Och hej nu dök en distad gitarr upp, vi kan lätt förstå att han är cool, huvudpersonen, går inte att ta miste på det, i fem sekunder är det distad gitarr och coolness. Nu blev det lite sorgligt, kanske romantiskt också, det hör vi på stråkarna. Det är tårar i ögonvrån och klapp på kinden i åtta sekunder, och sedan är det boing tokroligt igen, rapapapa i tja, säg nio sekunder då, och sedan hallå hallå nu är han frustrerad, huvudpersonen, det förstår vi eftersom han stampar i marken men framför allt för någon bakom kulisserna drar med vänsterhanden längs med hela greppbrädan.

En Loka-flaska fylld med kranvatten

Sådär ja, nu lutar han sig åt höger och mumlar något till henne. Hon nickar och han greppar hennes vattenflaska, den som stått bredvid kompendiet på hennes bänk. Han skruvar långsamt av korken, tittar mot white boarden och förefaller lyssna på föreläsaren. Men egentligen sitter han och njuter. Tänker att snart snart ska hans läppar få träffa den flaskmynning, den plastbit som just träffade hennes läppar. Han för flaskan till munnen och dricker de två långsammaste klunkarna i världshistorien. Sedan när man tror att han är klar, när flaskan är på väg ned igen, ångrar han sig och tar ännu en klunk. Han slickar sig troligen om läpparna. Så ställer han tillbaka flaskan, med blicken fäst mot föreläsaren lutar han sig åt höger ställer flaskan där den stod och mumlar något igen. Troligen säger han tack.

Nu ska vi komma ihåg det

Om man äter knäckebröd för tätt inpå läggdags så borstar man tänderna med vitt vatten.

En hel vetenskap

Det ska smaka godis det här vinet. Det säger vinexperterna i Aftonbladet. Godis smakar vinet säger de.
Vinexperterna, jag har tre frågor.
Djungelvrål?
Eller Non-stop?
Eller S-märken?

Uppe på natten

När golvet knirkar och Fia ryckvaknar förflyttas jag till Hälsningland. Mörkrets och tystnadens Hälsningland, där snön var axeldjup och allt var spännande. Man hade svårt att sova där, inte för att man var orolig utan för att man var förväntansfull. Det var alltid varmt inomhus och det luktade oftast trä eller rödvin. Trappan knirkade och fläkten i köket var ofta på. Utanför fanns en hemmagjord pulkalift. Man kunde sätta sig i sin pulka och ta tag i ett tjockt rep och så med ett ryck var man på väg uppåt. Många handskar dödades av det där repet. Och axeln drogs nästan ur led ibland, men det var värt som man får säga idag, nu när man bestämmer själv. Det var värt. Det var så värt att vi åkte upp och ned och upp och ned tills mörkret kom igen. Då gick vi in till det varma och träluktande inomhus och åt dillchips och drack cola. Eller jag drack cola, lillebror drack fanta.

Och Hassela. Lilla Hassela som var stort. Med klampande steg, man fick dämpa det där klampet genom att liksom glida fram som en riktig glidare, som Danny Devito lär Arnold Schwarzenegger att göra i Twins, liksom glida som till musik, rytmiskt nästan dansglida fram, med klampande dansglidande steg gick man ut ur det varma inomhus och ned i den axeldjupa snön och in i bilen och iväg till Hassela. Sedan plogade man snabbt som fan i backarna och kände sig cool.

Styrkan sitter nu i håret

Raka ryggar och raka nackar. Och ja, de har perfekt skäggstubb eller knut i nacken, glasögon varannan dag och rösten bär. Medellängden längre än medel, såklart. Svarar gärna och rätt. Inte mycket man kan göra där alltså. Får byta spel istället, låtsas att man inte bryr sig.

Spegelvänd bokavund

På tunnelbanan, som alltid på tunnelbanan. Mörker ger bild och jag tittar på de andra, de som sitter och läser, de som läser bok. Smärta i bröstet när jag ser att de har mindre än hälften kvar, mindre än en fjärdedel, snart klara med boken. Avundssjukan sticker som sockerdricka i kroppen. Så jag vänder på huvudet, vänder bort men vänder tillbaka, tittar direkt på nu, ser att de precis börjat med boken, mer än tre fjärdedelar kvar. Lättnaden börjar i svanken och äter sig uppåt som en riktigt bra låt.

Kopplingar

Jag har ett minne som säger att jag och en annan person blev upplockade av en flygbuss vid S:t Eriksplan en gång när vi stod och väntade på en nattbuss. Men jag vet inte om minnet är från en verklig händelse.

Du har ju den lilla papperspåsen där i din seat pocket

Framför dig på raketen hem sitter femtioåringen fingrar i fingrar med den kvittrande tjugofemåringen. Tjugofemåringen spelar rollen som oskuldsfull och lekfull, blåögd och storögd och se så vackert, titta vad vackert, allt är så turkost och vackert, tihi och åååh nu borrar jag in ansiktet i din myskdoftande femtioåringskavaj. Äcklas du av hennes kvitter? Femtioåringen å sin sida spelar rollen som erfaren och vis och han hummar. Kanske tänker du att femtioåringen känner sig ung och full av liv med tjugofemåringen vid sin sida, och att tjugofemåringen känner sig trygg med femtioåringen vid sin sida och att nu, nu äntligen har hon hittat en fast punkt, någon som vet vad han vill och inte bara flackar (och är sådär baaarnslig som killar i hennes egen ålder). Att opposites attract och allt sådant. Eller tänker du att de lurar sig själva och varandra? Att det här håller i en månad till och sen orkar inte tjugofemåringen spela längre för okej hon är tjugofem år men hon är ju för fan inget barn? Och femtioåringen ingen pedofil, väl? Tjugofemåringen ler och ler och ler och ler och gosar med sin fadersfigur och snart, tänker du nog, snart måste hon få ont i käkarna.

Tycker du att du är cool som namedroppar Per Hagman? Och är det Daniel Sjölin du snott det här ifrån. Det här med att byta personligt pronomen? Du.

Bara råkar hänga här

Det är som Per Hagman beskriver det. Är det så du tänker när sand mellan tårna kostar 17 euro, när gubbar spelar boule och basket, när taxichaufförer i solglasögon hänger i klungor och högt kommenterar svajjande kjolar? När äckligt kära par sitter tätt tätt ute på pirar och krystat blickar ut mot havet, det turkosa havet, när mammor, inga pappor aldrig pappor, när mammor med barnvagnar och solglasögon såklart sitter längs strandpromenaden och ler? Tänker du att de alla är som statister i en film? Som statister i en film innan bomberna faller?

Din deodorant jobbar för högvarv och sprider en vuxen doft. Du bjuds på bouillabaisse och de fem fisksorterna visas gapande upp för dig innan de filéas men det sista märker du inte, det berättas för dig i efterhand för du är upptagen med att samtala. Kanske försöker du byta samtalsämne från personlighetsstörning till Dropkick Murpheys eller sälar eller finsk satsmelodi eller vad som helst bara inte mer personlighetsstörning. Du tar en portion bouillabaisse till, för det ska man, två gånger ska man ta bouillabaisse det är kutym här serdu, det var det någon som sa, kommer du ihåg vem?

Avsked till råttorna

Du leker lasermannen. Du står vid ett podium och leker lasermannen. Siktar på kolumner och axlar och får en liten applåd, några frågor. Du talar med ett annorlunda och svårare språk än du är van vid och du har på dig sociala markörer med krage. Tänker du att det är därför du får en liten applåd, några frågor? Du blir senare omnämnd av en tung gubbe, kanske den tyngsta av tunga gubbar, och okej bara indirekt omnämnd, men ändå omnämnd. Bryr du dig?

Och du äter frukost med en tung tant. Det ska visa sig att hon är tyngre än de flesta men det vet du inte när ni äter frukost. Du ljuger för henne och säger att det är du som beställt taxibilarna när det egentligen är någon annan. Denna annan avslöjar dig en halvtimme senare. Låtsas du att du inte är här då? Varför ljuger du om en sådan sak? Är det kanske för att du ändå börjat ana att hon är tung, tanten? Att du vill imponera på henne. Vad är det att imponera med? Taxibilar. Glöm det nu. Glöm det.

Spelar inte flipper

Du tar på dig freestylen och går längs strandpromenaden precis som berättarjaget i Per Hagmans Pool. Du förstår ju ändå inte vad de säger här ça va ça va bien och du beställer liksom på trots en pastis istället för den café crème som berättarjaget i Pool gör. Du sätter dig i en korgstol och kanske tänker du att det här borde vara livet. Medelhavsstrålarna torkar ut alla porer och du antar en fräsch ton, en ton som säger något men du vet inte riktigt vad, eller hur? Du lämnar fotavtryck en stund och går sedan upp till livsmedelsbutiken som heter Casino. Tycker du att det är konstigt att livsmedelsbutiken heter Casino? Kanske tycker du att det är symptomatiskt för det här stället. Freestylen spelar Markus istället för det Soft Cell som berättarjaget i Pool lyssnar på, men det är du nöjd med. Markus understryker att du är på fel plats.