Håller igen med allt

Natalia köper en öl åt mig och jag glömmer bort att återgälda henne. Jag glömde bort att återgälda tänker jag och vaknar. Återgälda är ett jäkla konstigt ord att vakna av. Det är inget ord man slänger sig med dagligen. Att påstå det vore lögn. Återgälda är ett ord man inte vill slita ut, ett ord att vårda och förvalta. Men återgälda tänker jag och jag vaknar. Kan inte somna om, den där ölen far runt i sovrummet. Går upp och hämtar mobilen, ska skicka ett sms, skriva något om I’ll return the beer in Lisbon eller något sådant, men det är så tidigt att hon troligen sover. Skickar inget sms. Sätter på kaffe åt Fia istället.

Går in och pussar på hennes bröst och vi lyssnar på Lifted or the story is in the soil, keep your ear to the ground. Jag älskar den här skivan säger jag. Jag älskar nog Conor mer än dig tänker jag säga men jag hör i huvudet att det blir fel. Än du heter det och ofta spelar ju det där ingen roll, du dig tomato tomato, men i just det här fallet spelar det all roll i världen. Så jag säger det inte. Fia läser högt ur Hey Dolly och jag lyssnar.

Hon vann allt utom Franz Ferdinand

Oavsett årstid håller de igång, cikadorna på Globens tunnelbaneperrong. Tunnelbanan glider in och jag möter Fia i första vagnen. Hon har halvslutna ögon och ler slappt. Jag blev lite full säger hon. De bjöd på champagne och jag vann på singstar varje gång. Hon knyter näven i en segergest. Åååh, Blåskägg säger hon sedan och håller om min arm, vi kan väl gifta oss i Massachusetts? Sedan somnar hon.

Tvätta munnen med tvål

Jag är så basisk i halsen säger Fia. Nej, sur menar jag säger hon sedan.

Han tar socker i kaffet. Inte jag.

Jag träffar Dexter. På riktigt. Jag träffar Dexter och han visar mig sina troféer. De ligger uppradade där i lådan. Rader av objektsglas med blodfläckar på. Jävlar säger jag. Mhm säger han och sedan går han ut ur rummet. Jag står kvar en stund, tittar mot dörröppningen och öppnar samtidigt boxen igen. Troféerna glimmar och jag drar med fingrarna över dem, stänger sedan locket. Vi träffas på lunchrestaurangen sedan, jag och Dexter. Pratar om att de som kommer hit i oktober för all framtid ogillar staden. Att de aldrig kommer ur vinterdepressionen.

Med solkatter uppe i hörn

På alla bilder från midsommarafton håller jag upp mitt pekfinger. Jag har skurit mig på en ståltråd, ett fint rött sår rakt ned över halva fingret. Jag vill gärna visa upp det. Vill gärna få någon att tycka synd om mig. Jag ser lite ledsen ut, kisar mot solen och visar upp såret. Man gör så mycket dumt.

Kent Finell

Jag läser om Kent. De spelar visst brittpop.

Nu väntar jag på att flakesen ska lägga sig där nere i magen

Jag läser en bok med ett brudpar utan ansikten på omslaget. Jag kommer hem och tittar på repriser av Ensam mamma söker. Äter cornflakes direkt ur paketet tänker på den där Aladdinasken som står i skåpet.

Bron över är väldigt rund

På Reimersholme ligger Sveriges största skidbacke. Den har tre liftsystem och man hamnar alltid på den högsta toppen när man kommer över bron från Södermalm. Har man blanka skor kan man åka nedför på dem. Man måste böja sig ned som en störtloppsåkare och det finns hopp och tunnlar. Längst ned, när man passerat alla tre liftsystem och är mör i låren kan man gå på McDonalds.

Inte vit, inte röd. Svart.

Det finns en busshållsplats med en granskog runt om. Bara en lång rak väg, granskog och en hållplats. Jag står där. Skymning och jag står där. Skymning och jag tar varandra i hand. Sådant vi gör ibland. Rullgardinen dras långsamt långsamt ned över himlen och bussen kommer inte. Bussen kommer inte men dimman kommer och den är svart. Svart och kompakt glider den in över granarna, över vägen, över hållplatsen. Som om jag fått blodtrycksfall, tre sekunder till sanslös och det svartnar långsamt för ögonen. Bussen dyker upp längst bort, som en liten micro machine och strålkastarna blir mindre och mindre, de borde bli större och komma närmare men de blir mindre, mörkare, svartare, mindre, syns inte längre. Jag ser inte mer.

Inte på hundar heller

Emily säger att veterinären slagit Beethoven. Ingen tror på henne. Ingen tror någonsin på vad barn säger. Barn har sådan fantasi säger veterinären och mamma och pappa nickar.

Disney och Universal Studios och Warner Bros förändras väl inte. Men jag.

Mamman i hollywoodkärnfamiljefilmer är nu officiellt snyggare än storasystern.

Försöker zäta essen så som de gör

Jag pratar med Emelie på Pigeon Point. Hon låter snäll, väldigt hjälpsam. Det är de fostrade till tänker jag. Noll jantelag men hundra service mind. Att hon sitter där och jag sitter här tänker jag. Att hon sitter där och jag sitter här, det är ändå bisarrt. Att vi kan sitta såhär och prata om ditten och datten, hon med hav utanför fönstret, jag med container. Correct säger jag väldigt många gånger. Det blir så när man pratar och inte skriver siffror. Correct säger jag igen. Okey, so looking forward to seeing you in july then säger Emelie och jag hör att hon ler.

Så jag rynkar på näsan istället

De sitter på parkbänksryggar och pojkvänsryggar, med fötterna på parkbänkssäten och spretande i luften. De skrattar och dricker något. Skrattar och håller armen om pojkvänshalsen och de skrattar igen. Jag blir först avundssjuk. Sedan tänker jag att det inte är på riktigt. Det är som på film. Jag vill inte att det ska vara som på film. Jag vill att det ska vara på riktigt.

Vaknar sedan igen

Klockan är elva på kvällen och jag vaknar. Har sovit sedan fem och jag vaknar av att Juvelen studsar fram som om någon hällt ut en stor kulpåse över golvet. Kravlar mig ur sängen utan fullgott äktenskap mellan täcke och påslakan, går ut i vardagsrummet och blir stående en stund. Det smattrar från andra sovrummet. Går fram och tittar runt krönet och där sitter Larsa med luva på huvudet. Han sitter framför datorn och det smattrar högt och oavbrutet. Jag ser på skärmen att han skrivit långt, flera sidor utan blankrad. Vad länge jag sovit säger jag. Larsa smattrar. Jag tar soda streamer-flaskan som stått på högtalaren, dricker och det smakar mer och mer citron ju längre ned i flaskan jag kommer. Jag går och lägger mig säger jag.

Nu spränger vi kometen, farsan!

Maria berättar vad filmen Armageddon hade hetat om den släppts 1987.

Då är det inte svårt att ha uppsluppna ögonbryn

Om man kommer två timmar för sent för att man tror att Bålsta och Märsta är samma sak, för att man inte vill spräcka sin coolness genom att fråga tanten bredvid om man sitter på rätt tåg, om man kommer så sent och ändå möts av varma ansikten, armkrok och frågor, som om de längtat efter en. Då är livet inte svårt.

Det hänger på ana

Jag pratar med ett portugisiskt par. Eller hon är från Brasilien och han från Portugal. De förstår inte varandra hela tiden, men de har en del ord som bara är deras. De är vackra som såpaskådisar och de håller om varandra ibland. Han snusar i hennes nacke ibland. Hon drar med fingrarna över hans hand ibland. De brukar spela kort och dricka portvin, säger de. De har raka vita tänder och jag tycker om dem.

Jag är en väderflicka. Jag suger och spyr.

Klockan är nu och jag tänker tänk om det står någon där. Någon eller några som står där och håller på, försöker bryta sig in. Jag går mot parkeringen i skogsdungen, den jag inte kände till förrän idag, förrän Fia sa att här borta, om du svänger här och fortsätter en bit in, en bit in i skogen ja så tror jag faktiskt att det finns en gömd parkering, och ja det gjorde det, det fanns en parkering. Tänk om det står någon där. Jag tänker på vad jag ska göra då. Komma ångande, förmörka rösten och skrika nej vråla vad fan håller ni på med, så ska de skrämmas iväg. Och jag tänker tänk om de inte skräms iväg. Det står ingen där och jag klickar upp dörren och hämtar mobilen fast det borde varit mobilerna.

En vecka tidigare:
Det är maskrosbarn med fallskärm som nästan står stilla i luften och spark på burken och jag gömmer mig bakom en soptunna. Kim har fått Tiger Woods biljett till Spanien-matchen och det flyger champagnekorkar och när solen lägger sig sådär över mitt halva ansikte ser jag varm ut. Tonåringar i stora klothjälmar talar stilla runt en moped och jag blir alldeles stolt över dem, nästan sprickfärdigt stolt över att allt fungerar att alla är snälla att allt är så nedrans fint. Och jag tänker verkligen inte tänk om det står någon där.

Fia vill att vi leker vitt medelålders heteropar:

När du kommer hem du ropa honey i'm hooome. Och då ska jag svara middagen är färdig älskling!

SEBanken

Just nu har något om den röda himlen över Salzburg svängts ihop och skickats in. Jag kanske får ta och använda en tia imorgon.

Säger don't run, I come in peace

En katt som kvittrar. Jag hälsar på en katt som pratar med fåglarna, kvittrar och pratar med fåglarna. Den bor hos Niklas, 31. Han har hällt round up i grannens blomlåda.

Intresserad, väldigt intresserad, missar att det är min tur

Tillbaka igen på pizzerian. Tio minuter en kvart och tillbaka. Kroatien Österrike på storbildsteve. Jag väntar på min tur att få betala och tittar på storbildsteve. Fotbollen ser ut som en fotboll igen. Med svarta fläckar. Det är det enda jag tänker. Men jag tittar vidare. Tittar på fotboll på storbildsteve. Ser intresserad ut. Tittar noga. Stryker mig över hakan. Tittar ingen annanstans. Man måste vara intresserad av fotboll. Det måste inte dam.

Avsides i grekgården

Ge mig mina speedos säger Fia. Jag ger henne hennes speedos. Hon hoppar i. Måsarna kraxar som vildvittror och jag sitter med knäna uppdragna till hakan, kisar med ena ögat och tittar på Fia. Det är jätteskönt säger hon. Det är jätteskönt, tror du mig inte jänta?

Med ett stort K på bröstet

Fia står med armarna i sidan och tittar på mig och min vita vårdskjorta och mitt hår. Jag har alltid velat att du ska se ut som en mentalskötare säger hon.

Runt fontänen möter vi Åsa Linderborg

Du är lite stalkig säger Fia. Hon tar ett krusbär från en kruka på Kulturhusets tak. Tar krusbäret från busken i krukan och stoppar det i munnen. Kisar och ler ironiskt. Marcus Grahn läser ett stycke ur sin bok och sträckskräckaren John Ajvide Lindqvist som sitter bredvid oss i skräddarställning skrattar högst av alla. När Marcus säger ”på socialdemokraterna” skrattar John så att han kiknar. Jag är väl inte riktigt Marcus och John med dem, egentligen, kanske lite Marcus men definitivt inte John. Men ändå. Vi skrattar också, jag och Fia. Du är lite stalkig säger hon sedan igen. Du har till och med flyttat in hos mig. Tagit ditt pick och pack och bara flyttat in. Slänger kläder lite här och var säger hon. Sedan börjar hon sjunga. Det går en man omkring i mina skooor, han har tagit allt jag äger, stulit nyckeln dit jag booor.

Försök inte dölja hål här, med en axelväska eller något

Du, om du har hål i baken på dina pritabyxor finns egentligen bara ett alternativ. Att inte vara pirat. Okej, Blåskägg, kan vi komma överens om det?

Inte som mitt, utan toppat

Ett axelband, en strimma brunt rakt hår, det räcker. En skuldra hade jag skrivit om inte Fred Åkerström förstört det ordet, så det skriver jag inte. Men det är Impossible och ändå inte och det är sommaren 2007 igen.

Ibland, på stenen, låter det piaaoo

Pang väntan pop. Pang väntan pop. Har det i mig. Har det banne mig fortfarande i mig. Kan få aluminium på kornet och poppa det. Protecting my properties som en annan träskamerikan, sitter med ett glas i hand och mossigt stup nedanför kröken. Och två aluminiumburkar på en sten. Pratar inte om Smurfette som Donnie Darko men ändå, luftvapen och alkohol i ofarlig kombination. Sedan är det tyst natt och ljus morgon och vind i nylon och vi får så mycket landkänning att det krävs etthundrafyrtio hästar för att skrapa bort oss. Inte mer med det. Vinden tar slut och vi driver hem.

Vore jag inte lesbisk hade jag varit småkär i honom

Det finns en kille som heter Marcus Grahn. Han är en sådan som kan tänka klart. Han kan fånga upp en tanke, sådär som man gör, men så fångar han in den, sådär som man inte gör. Fångar upp och fångar in, umgås med den, tanken. Och så tänker han klart den. Han tänker klart tanken. Den förmågan är jag väldigt avundssjuk på.