Listan

En lista skulle passa idag. En lista för att summera året. Åtminstone musikåret. Men vi skiter i den. Det räcker såhär: 2007 kommer för all framtid att vara förknippad med ”Impossible” av Shout Out Louds. Den kan man äta med sked.

Slangalternativ sökes

Teater. Teaterrr. Teaaater. Hur man än vrider på det där ordet blir det brackigt.

Hemma

Det är Oprah och jag. Jag gillar när det är Oprah och jag. Känner mig trygg bland de där matta pastellfärgerna. Sen är det Ellen och jag. Inte riktigt lika proffsig. Försöker skämta hela tiden. Lyckas dåligt. Tillsist är det Martha och jag. Skandal. Det enda hon vill är att pyssla och laga mat. Skandal. Den sista minuten på tvättmaskinen är inte en minut. Hinner äta en chokladbit.

Pondus

Tar på mig de gamla glasögonen. De vuxna glasögonen och stegar ut ur lägenheten full av beslutsamhet. Ned genom centrum med rak rygg och breda axlar. Fram till biljettkassan med myndig röst. Ber att få framföra ett klagomål. Det går vägen.

Men jag är italienare

Rafael Edholm i sjömanskostym. Han bär iväg någon från Ica på teve. Blir av med sin hatt. Jag vet en hemlighet om Rafael Edholm.

Femhundra meter bort

Tillbaka till Jordbro. Femton år senare denna gång.

Fia: Tänk att så många av dem bor kvar i samma område. Är inte det konstigt?
Paus.
Insikt.
Fia: Ska jag säga.
Jag: Ska du säga.

Klocka på armen

Lillkusinen som verkligen är lillkusinen, som i våra ögon är bebis, knappt talbar, den lillkusinen har inte tagit någon senap. Tycker du inte om senap frågar jag. Hon nickar. Men inte stark senap eller frågar jag. Sticker i näsan frågar jag. Hon nickar. Jag börjar tänka på sushi, wasabi. Det sticker också i näsan. Tänker att man kan få wasabichock. Har du ätit sushi någon gång frågar jag. Lillkusinen som verkligen är lillkusinen, som i våra ögon är bebis, knappt talbar, den lillkusinen tittar upp på mig, höjer ögonbrynen. Himlar med ögonen, säger eh… ja. Sedan är det sju sorters kakor och mjuk pepparkaka jojatackar.

Medicin

Fia är sur på mig så jag går ut ett slag. Till Konsum. Strosar runt, gillar att strosa runt i matbutiker. Köper mango och papaya. Kommer hem och håller upp en papaya. Säger är det en mango? Är det en mango? Är det en mango? Nej Nej. Säger är det en papa – ja! Fia ler lite.

Inte tillverkat klapp åt mamma. Köpt den.

Extra fin nu. Till och med pimpat fötterna. Smörjt benen. Sånt man gör nu. Det jobbigaste jag visste för bara något år sedan var att torka av de blöta skridskorna. Nu gjorde jag det med en gång. På direkten, innanför dörren. Innan jag ens hunnit av med jackan. Lite mer go nu. Man är äldre. Mer ansvarstagande.

Filter

Någon som dricker ur toaletten och jag vet inte om jag drömt orden eller om det är en konversation som ägt rum. Som vanligt på tunnelbanan. Som vanligt på en blå sits, på bron över Eriksdal. Det är då jag kommer på dem. Ord som jag känner igen men som har en oklar avsändare. Vet inte vad jag ska göra med dem, hur jag ska gå vidare. Kan inte avsluta tankegångar. Har inte den där talangen som Marcus Grahn och Jessica Gedin och Liv Strömquist besitter. Den där konsten att tänka klart. Tappar bort mig. Går vilse och börjar tänka på Mila istället. Barnet som spelar Mila. Kanske elva år och redan i klass med Jonas Karlsson. Kan inte fortsätta efter det, kan inte dra det längre. Hoppar över till Jordbro. De små pizzorna i Jordbro. Med Månskenssonaten över. Så gripande och livet är så sorgligt. Att allt bestäms så tidigt. Att den fria viljan är ett skämt. 1972-1981 än så länge, snart går vi på 1987. Håller på till 2006.

Hög

En efter en ställer de sig upp. Sprickfärdiga av stolthet. Talar och stannar upp när halsen blir för tjock. När de faktiskt spricker. Ursäktar sig, lappar ihop sig och fortsätter. Tills halsen blir tjock igen, tills de spricker igen och får avsluta. Sådant smittar ju. Sådant går inte att värja sig från. Att se andra människor spricka. Sådant smittar. Vi som sitter ner spricker litegrann också. Sen kör vi Friskis på dansgolvet.

Jump jump

Ibland kissar jag och Fia i kors. Eller, ibland är vi ciss cross, som Fia säger.

Oväntat möte

Tunnelbanan, som vanligt:
Nämen hej Blåskägg säger hon och jag vänder mig om. En våg sköljer över mig. En revy av ett annat liv som skulle kunna ha varit, hade jag valt annorlunda. Stannat kvar. Fortsatt på den inslagna banan. Fan tänker jag, gräset verkar så mycket grönare. Och jo, gräset verkar grönare men det är det såklart inte. Det är ju det talesättet betyder. Hon ger rapport från andra sidan. Hon har fått jobb, 70%. Men lätt? Nähedu. Sen säger hon några kloka ord. Sen går jag av.

Konservatism

Det är fullkomligt briljant säger han och jag tänker att briljant, här har vi ordet som skiljer eliten från patrasket. Fortfarande, Per Hagman återuppväckte briljant som adjektiv förra seklet, tog det in i finrummet så att säga, och nu är Per Hagman sedan länge ute, men fortfarande har vi här ordet som skiljer eliten från patrasket. Jag vet inte om jag vill spy litegrann.

Slam-dunk

En tjej kommer in i vagnen och talar teckenspråk med sin mobiltelefon. Låter som en ganska snygg metafor för att drämma den i marken. Men det är ingen metafor. Hon talar teckenspråk med sin mobiltelefon. Ibland stannar hon upp och tittar på den. Sen börjar hon teckna igen. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av blicken. Detta är en nyhet för mig. Att man kan göra såhär. Lyssnar på dunket från mina hörlurar. Försöker känna dunket. Det gör jag faktiskt, jag känner dunket. Vore jag döv hade jag satsat på Vomitory i spelaren. De har feta baskaggar. Dunkar på som fan. Borde man kunna gunga med till. Nicka med huvudet på tunnelbanan. Eller E-type.

De sammansvurna

Det bästa med kylan är rödhåriga människor. När signalen Kyla brakar genom marken, färgar himlen mörkt blå och ökar pulkasuget. Då händer något med de rödhåriga människorna. De vet vad den signalen betyder. De vet vad som förväntas av dem, vad de ska göra. Som om någon samlat ihop alla rödhåriga människor, kanske i slutet av september. Samlat ihop dem i en stor lagerlokal. Med ett podium på ena kortsidan. Som om någon ställt sig i talarstolen och blickat ut över det röda havet. Väntat på att sorlet ska lägga sig och sedan stilla öppnat munnen. Ladies and gentlemen. Vi har tagit hit er av en anledning och endast en anledning. Egentligen en order, snarare än en anledning: Då Kylan kommer. Då marken blivit ett frasigt täcke och era medmänniskor fått synlig andedräkt. Då ni ser barn utklädda till michelingubbar och bilar som inte startar. Då, ladies and gentlemen. Då Ska Den Gröna Mössan På. Och jublet stiger. De rödhåriga människorna ropar bravo och äntligen. För de har fått bekräftat det de alltid misstänkt. Att rött hår och grön mössa passar kolossalt bra tillsammans. En vikänsla sprider sig i auditoriet. Och i raka led går de hemåt, hem till de sina, stärkta av sitt hemliga sällskap, sin sammansvärjning. Hösten pinnar på, går över till vinter. Och så, med sex dagar kvar till julafton, kommer signalen de alla väntat på. Nästan så att det pirrar till i magen. Den gröna mössan, som legat på hedersplats på hatthyllan sedan mars, som de suktat efter hela hösten, den gröna mössan de älskat sedan första ögonkastet, just den gröna mössan får äntligen åka på. Äntligen får de blomma ut, och de gör det tillsammans. Och de blir så fina.

Stila

Ett glasspaket gör bulan glad. Eller ledsen. Beror på vilken sida man vill ta. Vilken fot man vill stå på. De ger mig vatten och kaffe. Tröstar som om jag vore fem. Ska vi ta ett nytt glasspaket? Börjar det där smälta? Jag kan inte riktigt tänka. Nej? Ja? Nej, det går bra med detta glasspaket. De där stjärnorna som disney ritar ovanför huvudet när någon slår sig. De stjärnorna som ibland blinkar och ibland hamnar framför ögonen och sånt i tecknade filmer när någon får ett slag i huvudet. De finns på riktigt.

Snart ska vi borra

Och Maja Lundgren går av vid Hornstull och hon har färgglada vinterkängor på sig vilket inte riktigt passar in i hennes annars murriga kulturtantsvid. Som om hon bryr sig. Hon måste just ha fått reda på att hon vunnit Skam-priset, inser jag nu när jag läser morgontidningen. Hon verkar faktiskt ganska glad, såhär vid närmare eftertanke.

Och Fia säger vad GÖR du? Jag står framåtlutad mot badrumsspegeln. Jag gör inget konstigt säger jag. Jag sätter i linserna. Vad brukar du göra när du står framåtlutad mot spegeln? Inte sätta i linser i alla fall säger Fia. Nej, du brukar göra något väldigt onödigt säger jag. Du klämmer finnar, eller hur? Ja säger Fia. Det är mitt jobb säger jag.

Och jag blir smickrad av en blogg-läsare. Vi kan kalla henne Doris. Hon skriver om mig i sin blogg för vi har fått samma brev. Och jag tror att vi bor i samma hus som Doris, faktiskt, det vore väl häftigt om vi faktiskt bodde i samma hus?

Sen sitter vi i soffan och lyssnar på David and the Citizens, jag och Fia. Hon löser sudoku med fötterna på bordet (det supersvåra sudokut i fredags-DN) och jag skriver här.

Swedish idyll-psycho

Den där bonden Anders som söker fru. Han med små elaka ögon och låtsasskratt. Han med hårt ihopbitna käkar och skogshuggararmar. När han väl hittat sin fru - visst skulle man kunna se honom styckmörda henne?

Fukt

Nycklarna. Nycklarna är inte där de ska. Brukar skava mot högerlåret. Inte nu. Alldeles för slätt. Fia kommer inte hem. Det är spöktimme. Viktor svarar i telefon. Hihi, hej, Liverpool vann med tre noll så vi festar lite, visst kom hit och sov, inga problem. Halvtimme senare. Hihi, hej, Liverpool vann med fyra noll. Jag måste sova (och hur ska ni ha det? tre noll eller fyra noll?). Jamenvisst, här, jag ska bara hämta lakan. Morgon. Jympakläderna luktar mögel. Lite som kokosnöten smakade igår. Blåmögel.

Slughet

Går och skrotar i ett stort garage. Flöjtskval på högtalarsystemet. När man går och skrotar i ett garage med flöjtskval på högtalarsystemet kommer man till de största insikterna. Till exempel varför Arn heter Arn. Det är högst medvetet och fult och manipulativt av Jan att döpa Arn till Arn.
Arn.
ARN.
Arlanda.
IATA-koden för Arlanda är ARN. Sådant vet tyskar.
Jan har en dold agenda.

Samma garage. Samma flöjtskval. Mona Sahlin väljer Bossen före Nobel och där, just där och då, kammar hon hem statsministerposten.

Kreditkort

Jag står i vägen. Folk går in i mig på väg fram mot kassan. Jag fingrar på kölappen i fickan. Flyttar på mig, ställer mig bredvid en tant. Hon tittar på mig som för att avgöra om jag ska råna henne eller inte. Tanter idag är precis lika mycket tanter som för tjugo år sen. De har inte hängt med i utvecklingen. Fortfarande hatt. De får fortfarande dricka kaffe på konditorier iförd den där hatten. Behöver inte ta av sig den. Inte ens då någon dör tror jag. Behöver inte stå och krama hatten framför magen och böja huvudet när någon dör. Det är deras rättighet att ha den kvar på huvudet då. Hennes nummer plingar upp. Hon rullar med sig sin shoppingvagn fram till kassan. Jag frågar Fia vad sådana där shoppingvagnar heter, de har ett annat namn också. Dramaten heter de, säger hon. Dra-maten. En vagn man drar maten i. Det har jag aldrig hört förut, det var inte ordet jag var ute efter. Men jag gillar det. Ska börja använda det. Tanten packar ned dyr alkohol i sin dramaten. Sen öppnar hon plånboken och tar upp en struken tusenlapp. Det ser man inte ofta om man inte ofta hänger med tanter. Jag fingrar på min kölapp igen. Kan inte bestämma mig för hur jag ska beställa. Antingen säga en röd ekologisk bag-in-box eller ett rött ekologiskt bag-in-box-vin. Snart min tur. Tre nummer kvar och min puls stiger. Två, snart så, ett, 636. Hej säger jag. Jag skulle vilja ha ett rött ekolgiskt bag-in-box.

Ljusterapi

Hötorgsskraporna skiftar i grönt. I gult. I grönt. Jag antar att det betyder att stockholmarna är glada. Grönt betyder gå i trafiken och då är inte steget långt till go. Go och glad. Det är inget vidare omdöme om en person. Go och glad. Då vet man att personen är en tjockis. Det där kom ut hårdare än jag hade menat. Åter till Hötorget. Kollade just upp det där med färgerna. Grönt betyder inte alls glad. Grönt betyder munnen som ett streck. På julafton kommer skraporna att vara lila. Eller röda. Eller lila.

Tiden för åkommor

Torr luft full med liv. Små liv. Pyttesmå liv som sätter sig här och var, sparkar in dörrar och säger nu jävlar och lever om. Sådana pyttesmå liv. Som slår upp läger precis vid den där strängen som går mellan underläppen och tandköttet. Där slår de sig ned, börjar härja. Och de drar till sig uppmärksamhet från när och fjärran. Inte ens stora tungan kan hålla sig borta. Inte tandborsten heller. Två gånger om dagen ska tandborsten dit och peta. Det gör ont. Och så det torra i luften då. Inte livet alltså, utan det torra. Som kapslar in huden, pekar finger och skrattar, drar ned huden under ena ögat och lipar. Och huden, ja den blir irriterad, försöker slå tillbaka men gör bara sig själv illa. Snart måste det börja snöa.

ÖoB revisited

Fd anställd. har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "De vet inte riktigt själva":

"Eftersom jag vet varför, kanske jag skulle berätta det här.. Överskottsbolaget valde först förkortningen "Ö&B" för att det låg bra i mun, samt att det kanske skulle förknippas med andra framgångsrika varuhus i samma bransch, som "B&W". Det har aldrig varit någon riktig förkortning. However, när B&W fick reda på Överskottsbolagets "nya" namn, tyckte man att det lät alldeles för likt deras eget och tvingade Ö&B att byta. Överskottsbolaget tänkte till.. och bytte namn till "ÖoB". Jag känner, för övrigt, Eva lite grann."