Satans linser

Jag är på jazzcafé och hela världen hoppar till. Det blir 30-tal och svettigt. Sen förstår jag att det är linserna som hoppat till. Bandet spelar en låt som heter "Satan i Uppsala". Saxofonisten lyfter på ena ögonbrynet och ler. Då vet vi att det är dags att applådera.

Äggen, älskling. Äggen.

Går upp från dasset, längs grusgången. Solen värmer för första gången i år känns det som. Stiger in genom ytterdörren till ett halvfärdigt kök. Smöret står framme, endast en kopp kaffe är upphälld. Går ut ur köket och in i stora rummet, ser att fönstret i sovrummet är öppet. Tittar ut. Endast ljudet från någon humla. Luften står stilla. Humlan igen. Tittar nedåt vänster. En tom gräsmatta. Tittar uppåt höger. Fler blommor, en till humla. Bakom står bilen. Och där, bredvid bilen, hittar blicken henne. Hon står framåtlutad, nedböjd som om hon letar efter något. Ögonblicket senare ser jag att hon håller vänsterhanden mot örat.

- Jaha? Ja, hehe… … … Mm… Hehe...

Jag står länge och tittar på henne. Lyssnar. Funderar på vem hon pratar med. Undrar om hon ska ställe sig upp någon gång och se mig. Humlan drar vidare till nästa blomma. Går tillbaka in och tittar till äggen som står och kokar. De studsar på kastrullbotten i snabb takt. Skalet går inte sönder. Tillbaka till fönstret. Hon står i samma position fortfarande. Nej, nu reser hon sig upp. Ler för sig själv. Eller till den som inte ser, den hon pratar med. Hon vinkar.

På jakt efter Trent

Snigeljakt igen. Jag vill hitta nine inch snails, säger Fia.

Hårda svampar

Vi sätter oss i bilen. Ska iväg och plocka svamp. Klockan är bara åtta. Fia bläddrar förstrött i svampboken. Skogens guld, säger hon och vänder blad. Skogens guld, det är det vi är ute efter. Ska vi spana, frågar jag. Ja, vi ska ska spana. Och de här svarta, förstår du, svart trumpetsvamp, säger hon och pekar i boken. De kan du leta efter. De är mest metal.

Turist i egen stad

Vi drar till diplomatstaden och letar efter blå registreringsskyltar. Hittar fyra stycken. Sedan leker vi att vi jobbar på varsin ambassad. Fia jobbar på turkiska och jag på sydkoreanska, och så är vi hemligt kära och springer över till varandras byggnader om nätterna. Som på kollo, säger Fia.

Bommen

Jag slår huvudet i bommen. Jättehårt slår jag huvudet i bommen. Jag skriker ännu hårdare än det gör ont. Det är det sista jag gör innan jag hoppar av. Skriker hårt. Sen står vi och säger adjö. ”Det här blir nog en stor bula” säger jag och håller mig över pannan. Och hoppas att det faktiskt blir så. Att det blir en stor bula. Hoppas att det blir något som syns, en huvudets krycka, en huvudets mitella, som säger stackars dig, stackars stackars mig, ser ni hur synd det är om mig. ”Det blir det nog” säger Janne. Jag känner på huvudet på hemvägen. Åker bredvid tanter som pratar östgötska. Sen sätter jag mig på stationen i Norrköping och läser min bok. Har nästan en timme på mig. Tänker här bodde jag, detta var något konstigt och ovanligt i början, detta att vara på stationen i Norrköping. Tänker nu känns det mer som en ändhållplats för pendeltågen, SLs pendeltåg alltså. Har varit här så ofta nu. Fler gånger än i Nynäshamn. Vi ska åka till Ösmo snart. I pannan har jag en finne.

Alla får påsar

Redan på promenaden ned känner jag hur nervositeten stiger. Skynda skynda. Här kommer en familj, ALLA har plastpåsar med kexchokladmotiv i händerna. ALLA fullproppade. Tänk om chokladen tagit slut för dagen. Det börjar göra ont i magen. Tänk om promenaden varit förgäves. Jag vill ha kexchoklad och kinapuffar och center och sockerbitar. Vi går in genom dörrarna och en våg av lättnad sköljer över mig. Det finns hur. mycket. som. helst. Köper kexchoklad och kinapuffar och center och sockerbitar, och även en påse mandelkrokant. En plastkasse full. Allt andrasorterat och billigt. Vad smarta de är, Cloetta. Pappa berättar att det var här farmor Asta ställde sin världsberömda fråga. På Cloetta-fabriken, i butiken för andrasortering. På bred östgötska, tänk Anders och Måns-Anders, alltså rikitgt bred östgötska. Kan ni höra det? Okej, såhär lyder frågan: ”Har ni inga Marabou chokladkakor?”

Sluss

Vi är de tyska turisternas underhållning. Vi slussar nedför, österut, hemåt, och de tyska turisterna står och tittar på. Det kan de få. Och inte undra på, det är spektakulärt. Stora krafter. Fyra hela segelbåtar bärs av en varsam hand ned i sjön Boren. Sen dricker vi kaffe.

Till havs

Det guppar. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Pappa pekar på en ganska stor färja. ”Det där är Motala Express. Fast den kallas för Vätterns fånge. De byggde den för lång för slussarna, den kan aldrig ta sig härifrån.”

Vätterns fånge. Så ohyggligt sorgligt.

Sen berättar pappa och Janne i munnen på varandra om Marcel. Första dagen, när de skulle tanka. En cigarettbåt låg precis bakom dem. En sådan som är lång och smal och har gigantisk motor. Skitdyr. Det var ganska guppig sjö då, säger de. Svårt att få båten stilla. Så den åkte lite fram och tillbaka och lite för långt tillbaka och knackade till cigarettbåten i näbben så att lackflagor flög av. Båtens ägare, Marcel, blev tokig. Skrek och levde om. Kallade pappas och Jannes båt för en liten tiotusenkronorsbåt och vet ni hur jävla mycket den här lacken kostade, 65000 DOLLAR och båten kostar fem och en halv miljon och jävlar det här ska ni få betala. Det höll på att förstöra semestern för dem, säger de. Fast sen konstaterar pappa krasst att det blev en försäkringsfråga, och nu två veckor senare har det ju bara blivit en rolig historia.

Vi häller upp pojken, som pappa envisas med att kalla det sista i vinflaskan för, sveper honom och går och borstar tänderna. Sen ligger jag vaken och lyssnar till två sågverk och en knarrande tamp.

Kalla pannkakor

"Jag tankade din tandborste" säger Fia innan hon smäller igen dörren. Tack. Jag antar att det betyder att hon hade bråttom, tog med sig tandkrämen för att borsta tänderna på jobbet. Och därför tankade min innan hon gick. Det blev lite för lite. Redan innan underkäken är klar har löddret tagit slut. Ersatts av saliv. Det ska visserligen fungera ganska bra ändå. Men det är äckligt. Jag slangar ur vakthunden Julias tandkrämstub efter det att hon gått. Innan det att vakthunden Julia gått hinner hon säga "Jävlar, vilket pannkakslass". Det stämmer. Pannkaka till middag, pannkaka till frukost, pannkaka till lunch. Jag är bara på frukosten än.

Tvåhandsfattning

Tanter är så konstiga när de fipplar med sina mobiler. De håller alltid mobilen långt från ansiktet med raka armar och glasögonen på nästippen. Det är förståeligt. Och de håller alltid mobilen med två händer, liksom med endast båda händernas fingertoppar. Det är inte förståeligt.

Mest av allt vill man bara hångla med någon

Vaknade i Hagsätra. Inga nya tider rullade på displayen i taket. Bestämde mig för att promenera hem. Var egentligen lite för trött, men njöt ändå av det tilltagande dagsljuset. Förbi Älvsjöbadet. Det låg en dimma över poolerna och tre personer badade under skratt. Såg kul ut. Gick vidare, solen började titta fram. Med undantag för tre badande och en trött promenerande person sov staden.

Apropå displayer i taket. Jag satt häromdagen med grusiga linser på sankt eriksplan. Satt på en bänk på perrongen. Dessa underbara bänkar. Farstatåget gled in och eftersom jag inte ville åka dit satt jag kvar. Lokföraren, för visst måste man få kalla dem lokförare, öppnade sin dörr, lutade sig ut och spanade längs med perrongen. Längs med hela tåget. Spejade efter eftersläntrare. Nästan så att handen for upp över ögonen som skydd för en låtsassol. Som en indianspejning Såg till att alla som ville på tåget hade gått på. Visst behövde de inte speja förr i tiden, lokförarna? Visst fanns det teveskärmar i taket? Monitorer som visade tåget från andra änden. Som de lätt kunde slänga ett trött, grusigt öga på. Det var de sista, åk nu. Vart tog de skärmarna vägen?

Apropå saker som oförklarligt och spårlöst försvinner. Vi drack rosa cider och pratade om ord man inte använder längre. Som strula, till exempel. "Jag strulade med Fia igår". Ni minns. Det försvann någonstans runt tiden då man började gå hem till varandra efter festhånglet istället för att bara låta hånglet vara. Vi kom överens om att det är synd att det fenomenet försvann. Man behöver inte kalla det strula, men lite mer förstrött hångel skulle de flesta må bra av. Mest av allt vill man bara hångla med någon, uttryckte Fia det.

Ett annat uttryck som är på väg att utrotas är "ligga med varandra". Det håller undan för undan på att ersättas med det kortare "ligga". "Ska vi ligga?" alltså. Det låter lite konstigt. Men man vänjer sig.

Strumpor i sandaler

På väg mot konsum går jag förbi en riktig stereotyp. En silicon valley-programmerare. Med kakishorts, rund mage och motherfuckerskägg. Sådant skägg sitter bara runt munnen. Runt hela munnen. Han bär glasögon, såklart. Och en tub Pringles, naturligtvis. Och en munk i en plastpåse. Den där munken fulländar bilden. En jävla munk. I en plastpåse.

Tonårsmamman Pernilla

"Pernilla bloggar om livet som tonårsmamma"

Tonårsmamma.

Stökig redan i högstadiet. Jobbigt hemma. Hänger med äldre grabbar. Blir gravid i slutet av nian.Vill behålla barnet, ser villkorslös kärlek framför sig. Börjar aldrig i gymnasiet. Pappan till barnet sticker. Får klara sig själv. Tonårsmamma.

Och så tittar vi på Pernilla.

Plåster

Fia har ett plåster på sitt ben. Jag frågar henne om hon satt dit för att vara tuff. Nej, säger hon. Jag hade kunnat sätta dit det på mitt ben för att vara tuff. Eller i pannan.

Jag brukade ha plåster i pannan eller på armen fastän jag inte behövde det. Jag var kanske nio. Låt oss säga mellan sex och tio. Plåster i pannan och gärna något slags bandage runt handen. Ville alltid ha kryckor, kanske en mitella. Men det fick jag aldrig. Aldrig. Jag har aldrig gått med kryckor. Mina klasskamrater Linn och Tora, de kom ofta till skolan på kryckor. Och alla tyckte synd om dem. Sådant där minns Fia också. Åh, stackars dig, påminner hon mig om att man sa. Får jag prova kryckorna? Du kan sitta här, jag hämtar mjölk åt dig. Jag kokade av avundssjuka. Jag vet inte, ville man vara någon som folk tyckte synd om? Berodde det på att man ville ha uppmärksamhet?

Min lillebror Mårten brukade också gå omkring med plåster i pannan. Men han kunde få uppmärksamhet ändå. Han sa så roliga saker. Det sitter i handleden, sa han när det gick bra för honom på Finns i sjön eller Gurka eller 500. Det sitter i handleden, och så skrattade alla. För han var fem år och skulle inte säga sådär lillgamla saker. Sånt är roligt. Så han fick uppmärksamhet ändå. Varför då plåster i pannan? Kanske var han en riktig sucker för uppmärksamhet.

Rita brukade vi göra också. Gubbar som hade stora köttsår, gipsade ben, lapp för ögat, kanyler i huvudet, säkerhetsnålar, tamigfan säkerhetsnålar genom kinderna (piercing hade inte slagit ut i full blom än då, det där var ren sadism), ofta höll de i en pistol också. Och så log de. Med en sprucken tand.

Har jag skrivit inlägget om kanylen i handen, och upprepat det i en rubrik, för att ni ska tycka synd om mig? För att få uppmärksamhet? Troligen. Ska jag köpa plåster idag? Troligen.

Spetsen sitter fortfarande kvar i handen

Sist av alla går jag ned till lunchrummet. Tom, sånär som på två par som lågmält samtalar. Parvis. Jag har med mig min bok ned. Mina vanliga samtalspartners är iväg någonstans och äter och jag har ingen ork att lära känna någon ny. Öppnar boken medan jag väntar på mikron. Det plingar till. Jag äter och fortsätter en bit till. Äter upp. Ett av paren lämnar salen. Tänker att det är ändå skönt med sådana här stunder. Bara sitta och läsa, ingen hets. Och så hör jag dem. Det kvarvarande paret. Hur de kämpar för att hålla liv i konversationen. Ett meningsutbyte. Sedan tyst. Tyst för länge. Besvärande länge. Sedan en mening till, ett nervöst skratt. Tyst. Besvärande tyst. Pinsamt tyst. Jag lider med dem. Kan inte läsa min bok, kan bara lyssna på tystnaden. Det sliter i min mage. Jag klarar inte av det. Slår ihop boken och funderar på att ta en promenad istället. Reser mig upp och går. Tittar inte på dem, men noterar i ögonvrån att den som är vänd åt mitt håll tittar längtansfullt. Den som ändå bara kunde gå sådär, bara lämna lokalen och denna besvärande situation, tänker hon. Hon är fast.

På promenaden ser jag nya platser. Blir kanske lätt så. Har bara sett vägen mellan bussen och dörren tidigare. Det här området är gigantiskt. Och det är sol. Kommer på vägen fram till vilka som är mest glassätare. Det är inte barnen. Det är tjocka män med magar som hänger över lårkorta blåkläder. De äter alltid glass. Går inte att föreställa sig dem utan en glass i handen och en hammare i byxöglan. Blir sugen på glass. Köper en och går tillbaka. Försöker skrämma de andra som kommit tillbaka från sitt lunchställe genom att göra grisnäsa mot glasrutan och knacka på. De ler pliktskyldigt. Jag går runt och in. När jag går förbi deras rum säger ingen något. Det var ett misslyckat skämt.

Konsumbloggen

Konsumbloggen. Anonym person jobbar på ett Coop nära och skriver om skummisar, stammisar och barn som befinner sig i butiken. Den är frustrerande bra. Åtminstone om man själv jobbat i butik. Igenkänningshumor. Frustrerande för att man inte själv kom på idén först. Men så välskriven och medryckande att man får mindervärdeskomplex.

Så bra att jag känner mig tvungen att läsa den från början. Hoppar över alla gästspel, men läser samtliga inlägg av anonym person, som kallar sig Konsum, och tillhörande kommentarer. Börjar från början och suger i mig dem och skrattar, ett efter ett avverkas på löpande band. Tills jag fastnar vid en kommentar. Tittar länge. Läser om flera gånger.

Signaturen Malin, 3 augusti 2006:
"Jag trodde Konsum var en kille… Är du en tjej? Nu måste jag ju tänka om helt…"

Nu måste jag ju tänka om helt.

Inte kille, utan tjej. Måste tänka om. Helt. 180 graders vändning. Andra intentioner, andra effekter. Samma ord, med helt annan betydelse. Beroende på om avsändaren har en snopp eller ej.

Det är svårt att hitta ett klarare exempel på hur sociala strukturer fungerar.

Men jag förstår precis vad du menar, Malin. Jag känner själv hur min attityd förändras. Hur jag börjar tolka in andra saker i texterna. När Konsum pratar med barn känns det plötsligt självklart. När Konsum är oförskämd mot pensionärer känns det plötsligt mer rebelliskt. Som om oförskämdheten blir större, en större överträdelse av vad man får göra. När Konsum tröstar en kund som gråter passar det plötsligt liksom bättre in. Jag hatar att saker och ting passar in alternativt ses som normöverträdelse beroende på vilket kön man har. Det är begränsande.

Och, Malin, jag förstår precis varför så många tror att Konsum är kille. Därför att Konsumbloggen är rolig.

Missöde

Är det farligt att få in kaliumacetat i sitt blomlopp? Jag råkade just sticka mig i handen på en kanyl innehållande sådant. Spetsten sitter kvar. I handen.

Mantra för tider av håll

På väg ut i skogen.
Fortfarande på väg ut i skogen.
Anders springer bredvid mig.
Fortfarande bredvid mig.
På väg ut i skogen.
Ut i skogen.
Utåt.
På väg ut i skogen.
Där, en ormbunke.
Fortfarande på väg ut i skogen.
Anders bredvid mig.
På väg ut i skogen.

Gruppbeteende

Patrick Bateman sitter i en limo. Han tittar likgiltigt ut på trafiken och försöker lyssna på nya kasetten med Robert Palmer. Men han störs ideligen av sin så kallade flickvän som pladdrar oavbrutet.

"Tusentals rosor och chokladtryffel och... Annie Leibovitz. Vi hyr in Annie Leibovitz. Och vi måste hitta någon som kan spela in det på video. Patrick, vi borde verkligen göra det."
Patrick hör att hon tilltalar honom. Han lyfter på ena hörluren.
"Göra vad?"
"Gifta oss. Ha ett bröllop."
"Nej. Jag har inte tid att ta ledigt från jobbet."
"Men, din pappa äger ju typ företaget. Du kan göra vad du vill, dumsnut."
"Jag vill inte prata om det"
Han släpper tillbaka hörluren mot örat.
"Du hatar ju jobbet ändå. Jag fattar inte varför du bara inte säger upp dig."
Baksätets läderklädsel knarrar när Patrick vänder sig mot sin flickvän.
"Because I want..."
Han biter ihop käken så hårt att benknotorna spelar på kinderna och tittar allvarligt på henne, gör en markering med handen.
"...to fit in."

Och aldrig har väl mänsklighetens största problem gestaltats snyggare än så. Anledningen till varför folk blir nazister och varför unga människor får anorexia. Varför det skaffas villa volvo vovve. Varför rikebarn köper diamantringar för 125000 kronor och varför mobbing förekommer. Anledningen till varför man som kille väljer att inte sitta med benen i kors och varför man som tjej väljer att inte ta så mycket plats. Varför det är så populärt att svara "absolut" och varför det sprutas champagne i Båstad.

Och det är anledningen till varför jag, med ett fåraktigt leende, just spenderat en kvart åt att diskutera lummiga områden i New England med professorn.

Molnfritt

Vi såg molnmakaren idag. Blått ända bort till jordens krökning, och så molnmakaren. Hög och smal, i ensam majestät på högdalstoppen. Runt omkring blått. Från molnmakaren en stilla stigande vit molnpelare. Det är därifrån de kommer, allihop, åtminstone de söder om söder. Men den går på sparlåga idag. Det är sådana här sparlågedagar man bör ha semester. Jag skulle ha haft semester idag. Men jag sköt på den en vecka. Må himlen falla ned på dumskallen som kom med den idén.

Jävla blåbär

En gröngöling flög just in i fönsterrutan här med en hög dunk och skrämde skiten ur mig. Förstörde mitt experiment skulle man kunna säga. Jävla gröngöling, tänkte jag. Jävla gröngöling. Sen fick jag dåligt samvete. Gick fram till fönstret för att se hur det gått för den. Den linkade uppför trädet intill på gröngölingars vis. Groggy, men vid gott mod. Jag är fortfarande lite skakis.

Han hade till och med keps

Vi satt mitt emot en farbror idag. En trött och skäggstubbig en. En riktig yoghurt. ”En riktig yoghurt” försökte jag viska i Fias öra. Jag glömmer alltid bort vilket av hennes öron som är det dåliga. Jag viskade i det dåliga. Hon var tvungen att vända det friska örat till. Jag viskade igen. Hon höll med mig.

Filmisar

Idag såg jag en som gäspade. Hon gäspade som de gör på film. Hon gapade, blundade och slog lätt med handflatan mot det öppna gapet. Och sa öööooouu samtidigt. Som i en fransk svartvit film. Eller, om man vill vara djärv, som indianerna när de anfaller i en amerikansk svartvitt western. Fast då gäspar de inte. Det är deras stridsrop. Inte konstigt att de förlorade. Sen
smackade hon med munnen och blinkade förnumstigt.

På samma tema berättade Emma ytterligare en grej när vi var ute den där kvällen då ryssarna slogs med parfym. Hon hade noterat helgen innan att blinkningsflörten är tillbaka. Blinkningsflörten som dog med typ Elvis. Hon hade själv blivit utsatt för den. Ögonkontakt, sen blink med ena ögat. Jag kanske hittar på nu förresten. Jag har så dåligt minne. Var det höja-på-ögonbrynen-flörten hon hade blivit utsatt för? Det spelar inte så stor roll. Vi kom fram till att båda två är tillbaka.

Kan det vara så att filmis-manér är tillbaka? Inne igen? Något man bör haka på? Väntar med spänning på första steppdansklubben vid stureplan.

Rubriken är förresten snodd från en artikel Kajsas kusin Olga skrivit. Någon som märkt att jag ofta erkänner när jag snor något? Det kan föranleda en att tro att resten av det jag skriver inte är snott. Ni kan kalla mig Alex Schulman.

Transfer

Och så går ännu en passage av Jessica Gedins Sommar i P1 mot sitt slut. Sakta sakta, samtidigt som de sista orden kommer, öppnas en låt upp. Och även om jag lyssnar på poddversionen och musiken av upphovsrättsliga skäl är förkortad så räcker det. Eller rättare sagt, det är bara de första anslagen som behövs. De sista orden får tyngd när de övergår i musik, får liv när de crossfejdas med Blur eller Smithscovers eller Zero 7. På stigande volym lyfter de och allt hon säger de där sista trettio sekunderna medan man hör att hon saktar ned, själv går ned i tonläge och förbereder sig att med eftertryck säga det sista ordet, är Sanning. Och så säger hon det sista ordet och växlingen är klar. Tanken lever nu sitt eget liv. Joni Mitchell eller Säkert eller Nick Drake rör om den, de tyngsta orden i världen virvlar runt runt. Och nu säger jag inte att Jessicas ord skulle vara fjäderlätta utan musiken, de är tunga och insiktsfulla helt på egen hand. Men när de där första ackorden i en låt ackompanjerar dem blir de de tyngsta orden i världen.

Och det är därför jag låter musik ackompanjera mina egna tankar. För att orden i tankarna ska få egna liv. För att de ska lyfta och virvla omkring.

Tryck på play.

För att allt som sägs och tänks blir så mycket tyngre när de sista orden. lyfts. av. musik.

Så tyst att det ringer i öronen

Söndag mellan fem och sju. Man tror att man bor i staden som aldrig sover. Så fel man kan ta. Söndag mellan fem och sju sover staden. Sitter på en blå sandlåda vid nattbussarna och det känns inte som natt men staden sover. Trottoaren befolkas av sådana som kan flyga men som nu när en helt ny nisch öppnat sig i två timmar sträcker på benen istället. Ser sin chans. Kajor, duvor, måsar. De ser sin chans att ta över nu när herrskapet sover. Det är de som är herrar på täppan nu. Skapelsens krona. Påtar upp lite hamburgerdressing, lägger huvudet på sned och drömmer sig bort. Med något nostalgiskt i blicken. Bort till då de var the biggest the best, better than the rest. Det var såhär det var. Tänker de. Burrar upp bröstet, något har tänts där inne. Går med säkra steg fram mot den blå sandlådan, hoppar inte nervöst, utan går. Jag dinglar lite med benen. Har gjort det hela tiden sen jag satte mig. Dingel dingel, dunk dunk mot plasten. Dinglar till en gång extra hårt. Säkra steg blir nervösa hopp. Slaget är förlorat. Jag känner mig som Simba, lejonkungen. Men jag är Blåskägg. Borde trummas ut något djungelordspråk om mig.

Göteborgaren

Göteborgaren glider in. Han ska på semester om några minuter. Kommer bara in för att kolla av läget innan han drar.
- Min granne hånade mig för mina solrosor, säger han. Har jag berättat det?
- Nej, säger jag fastän jag visst kommer ihåg att han gjorde det igår.
- ”Vad fiiint det blir” sa min granne till mig när jag stod och påtade i trädgården. Sarkastiskt.
- Fy fan alltså, säger jag.
- När jag var mindre brukade jag göra tidsinställda bomber. Vet du hur man gör sådana?
- Nej.
- Såhär va. Du borrar ett hål genom ett stearinljus tills du ser veken. I det där hålet proppar du in en kinapuff eller två och låter kinapuffens veke möta stearinljusets. Sen tänder du det där ljuset och låter det brinna. Går hem, och sedan mitt i natten så smäller det.
- Coolt.
- En sådan ska jag göra till min granne, säger han

Han hette Jonas. Hette, som om han vore död.

Jävlar vad helikoptrar luktar. Sen jag började använda gasmask på morgnarna och sedan inte på eftermiddagarna har jag hittat en ny värld. Luktsinnet blir understimulerat. Säger kom igen grabbar, känn någonting, ta i nu. Och så tar jag bort gasmasken och det är som att lyfta en tom mjölkkartong man tror är full. Och jävlar vad helikoptrar luktar då. Rätt gott, som en cocktail på knallpulver och diesel. Men mycket.

Det är andra dagen i rad en röd helikopter startar någon meter från min busshållplats. Tänk att åka helikopter hem. Hur snabbt skulle det inte gå. Landa på höghustaket. Finns säkert en platta där, taket är för nederbörd ofunktionellt platt men för helikopter... där ba. Och sedan hoppsa ned till andra våningen. Säga hej då helikoptern. Ses imorgon. Jag står som framför leksaksaffären. Tittar och tittar. Rotorblad, utblås, den lilla där bak som man skulle kunna skjuta sönder och få se en helikopterkarusell. Och så tanken på att åka röda helikoptern hem istället för röda bussen. Fast jag slår bort den snabbt. Röda helikoptrar är olycksbådande. Har alltid hänt något hemskt när röda helikoptrar skymtar. Annat är det med svarta. Tänk att åka svart helikopter hem. Med jetmotor som bonus, som Airwolf.

Det är också fjärde dagen i rad jag tittar ut genom mitt fönster från min kur runt hemgångstid. När det känns som att häpp nu orkar jag inte mer idag. Nu får det vara nog. Då tittar jag ut genom fönstret. Fjärde dagen i rad ser jag en gammal gymnasiekamrat. Vi gick första ring tillsammas. Första ring. Inte ens jag använde den benämningen. Ettan då. Inte ettan ettan, men ettan. Lagom till tvåan bytte han skola. Flyttade till ett internat och fick flygceritifikat. Helikopter kanske. Nu slår det mig. Gymnasiekamraten och helikoptern. De är tätt sammantvinnade. Förankrade i varandra på något vis.

Första dagen jag såg honom såg han också mig. Det var inte genom fönstret utan senare, på bussen. Han satte sig ned, jag gick bakåt i bussen, våra blickar möttes, båda tittade bort. Sen var det för sent. För sent att återuppta kontakten. Båda hade sagt "jag orkar inte just nu". Sen är det för sent. Man kan inte låtsas som att man inte sågs, säga "nejmen hej!" dagen efter. För båda vet. Och nu är det fjärde dagen jag ser honom. Trodde det var en engångsföreteelse, men nu börjar det bli jobbigt. Så jobbigt att helikoptern känns ofantligt lockande. Står och stirrar på den för att inte kunna titta omkring, råka upptäcka honom vid busshållplatsen. Tänker åh, att få åka helikopter hem och slippa den här våndan. Så blir jag osäker. Vad gör han här? Han pluggade ju till pilot. Tittar än mer intensivt på helikoptern. På dess fönster. Genom dess fönster.

CSI Stockholm

Mail från Blåskägg till Stockholms skönhetsråd:

"Hej,
Jag vet inte om ni är rätt instans att ställa denna fråga. Skulle ni inte veta svaret kanske ni kan hänvisa mig till någon som kan? Min fråga (med tillhörande bakgrund): Såg i lördags att Katarinahissen fått en ny klocka. Denna nya klocka växlar mellan tid och temperatur. Min uppfattning är att även den gamla klockan gjorde detta. Min väns uppfattning är att den gamla endast visade tiden. Till saken hör att min vän ogillar klockor som växlar mellan temperatur och tid. De går alltid sönder för henne, säger hon. Alltså, lever hon i villfarelse om att den gamla klockan var säker och oförstörbar och endast visade tid? Eller har hon rätt i det?"

Mail från Stockholms skönhetsråd till Blåskägg:

"Hej!
Ledsen, men den frågan går vi bet på! Fastigheten ägdes för något år sedan av Atrium som sedan blivit uppköpta och nu heter Atrium Ljungberg gruppen, tel 08-615 89 00. Be att få tala med fastighetsförvaltaren - han/hon borde rimligen veta. Alternativ två är att gå till stadsbyggnadskontoret och söka i deras arkiv efter gamla bygglovsritningar/-handlingar."

- Ljungberggruppen?
- Hej, jag heter Blåskägg. Jag har en fråga om Katarinahissen...
- Då får du ringa Gyllenforsen som har hand om den. Testa det här numret.

- KF och Coop godmiddag?
- Hej, jag heter Blåskägg. Jag fick det här numret av Ljungberggruppen, jag skulle tala med Gyllenforsen. Det handlar om Katarinahissen...
- Jaha, ja, detta är Coop. Men vi ska se om jag har deras nummer här.
- Tack.

- Hej och välkommen till Gyllenforsen. Har du frågor om hyreskontrakt tryck 1, har du frågor om [osv], har du andra frågor tryck 4 eller vänta.

Trycker 4.

- Gyllenforsen, godmiddag?
- Hej, jag heter Blåskägg. Jag har en fråga om Katarinahissen som ni har hand om. Den har fått en ny klocka, det är du medveten om?
- Nej, du har hamnat i den allmänna växeln. Jag ska se om jag hittar personen som ansvarar för Katarinahissen. Vänta ett tag.

Väntar.

- Okej, då kopplar jag dig till Bertil Hallbeck.
- Tackar.

- Ja, Bertil Hallbeck?
- Hej, jag heter Blåskägg. Jag har en fråga om Katarinahissen, är det sådana frågor du kan svara på?
- Mja, det beror på hur den lyder.
- Jo, såhär: Klockan på Katarinahissen byttes alldeles nyss, inte sant?
- Jo.
- Och nu visar den både temperatur och tid. Gjorde den det även innan bytet?
- Den har haft den funktionen, ja. Men den har varit trasig ett tag, så vid tillfället då vi bytte klockan växlade den inte med temperatur.
- När fungerade den?
- Åh, det vet jag inte. Det var före min tid, klockan har ju funnits i trettio år.
- Men var det ett decenium sen eller slutade den fungera förra året?
- Det vet jag inte.
- Okej. Tack.

Alla har rätt. Den fungerade. Den var en sådan som växlade mellan tid och temperatur. Den gick sönder, precis som alla sådana klockor gör. Den fungerade inte ett tag. Den fungerar nu igen. Och har fått aningen skarpare och mer orangea siffror.

Hade missat mycket

”I samma anda som De tio budorden, Lawrence av arabien och Gandhi kommer nu en överväldigande och spektakulär storfilm full av dramatik…KNAPPAST! Det är Wayne’s World, årets galnaste partyfilm med rockmusik, coola brudar och de bästa värdar du kan tänka dig – Wayne Campbell och Garth Algar.”

Det finns något djupt oroande över text på baksidan av filmfodral.

Viktigt att vara rätt. Mycket viktigt.

Tömmer så slaskbehållaren. Gröna döskallar seglar uppåt från den. Drar upp tröjan över näsan och håller andan. Lukten av kadaver i sockerlag smyger på mig, på hela mig, liksom sätter sig i kläderna som brandrök. Tänker fan. Packar ihop och lunkar mot bussen.

Jag är hyfsat ung. Har byxor som smalnar av nedtill. Det är rätt. Bredvid mig på bussen sitter en gubbe som ser ut att lukta kiss. Det är fel. Ser på de andra passagerarna att gubben får skulden för kadaverlukten. Tänker åh så orättvist. Tänker åh så skönt.

Sen vädrar jag kläderna på Mariatorget, äter sushi med händerna och pratar med ashårda japaner som dör innan de slutar spela musik och blir hederliga medborgare igen. Filmad blir jag samtidigt. Ikväll ska jag skriva en artikel. Den ska börja såhär: "Tokyo, you've got the rhythm in you."

På snöret

Emma noterade något kul igår på snöret in mot Söder. Hon noterade att tunnelbaneförarna drabbas av lördagskvällsslentrian, precis som vi andra.

- Åååå, se upp förom. Dörrarna alltså.

Ett ryskt gäng satt bredvid oss stojade. De hade säkert druckit vodka. Säkert. Stojade och tjoade och tjimmade.

- Men käften då, sa Fia lagom högt. Hon var på hyfsat humör.

Ryssarna svarade med att ha parfymkrig med varandra. Det luktade massor. Idag har jag huvudvärk.