Hade, nej, fick chansen men tog den inte

Sanna. Du hette Sanna, det minns jag nu. Sitter och bläddrar i en skolkatalog. Du är skitsnygg. Snyggast i klassen, lätt. Vågar knappt titta åt ditt håll. Sen kommer jag på att du är tio år gammal. Men det är sant. Du är skitsnygg. Och sexorna ser väldigt gamla ut. Väldigt gamla. Vuxna. Mycket äldre än jag.

Vi hade precis börjat i fyran och du var ny i klassen. Alla tyckte som jag, att du var snyggast. Det fanns inte så mycket annat man kunde locka med när man var tio. Fanns inga riktiga charmörer precis, även om en del blev kallade tjusare. Killtjusare och tjejtjusare. Men du var snygg. Mer visste jag inte. Det fladdrade ändå till i magen så fort jag såg dig.

En dag satt jag på gungorna i Nytan. Jag och Love kanske, kommer inte ihåg så noga. Satt och gungade slött, åt kanske banana skids eller refreshers. Sophie, som också var rätt söt, kom gående åt vårt håll. Vi följde henne med blicken. Hon kom fram till staketet som omgärdade gungplatsen och lutade sig mot det, mot oss.

- Du, sa hon och tittade på mig. Får Sanna chans på dig?

Får Sanna chans på dig?

Den frågan ingår i en liten exklusiv skara meningar. Meningar som jag håller hårt i, ska du veta, som alltid kommer att finnas kvar. Får Sanna chans på dig? Vad gör man. Hur hanterar man en sådan grej. Snyggaste tjejen i klassen frågar chans. Vi sa ”få chans på”. Inte ”ha chans på” som våra mer korrekta föräldrar gjorde på sin tid. Får Sanna chans på dig?

- Ja, sa jag.
- Vad bra, sa Sophie, och gick tillbaka mot skolgården.

Det pirrade så att det gjorde ont. Jag var sjukt nervös. Love, om det nu var han, sa ingenting. Vi gick tillbaka mot skolgården under tystnad, upp till klassrummet. Du stod och pratade med någon annan framme vid din bänk. Du skulle precis titta upp mot dörren där jag kom in när jag slog ned blicken.

Och jag slog aldrig upp blicken igen.

Det gick ett halvår, och jag förstår om någon tror att jag snott detta från Martin Kellermans sommarprat men det har jag inte, det är exakt samma historia men jag har inte snott den, vi har varit med om exakt samma sak, reagerat på samma sätt. Det gick ett halvår. Vi pratade inte med varandra en enda gång. Inte ett ord, inte en gång. Inte en blick. Jag vågade inte. Vi var ”ihop” men vi sa inte ett ord till varandra. Du försökte ta ett steg, skickade ett brev på alla hjärtans dag, ett brev med mitt namn på med ett hjärta runt. Jag gjorde inte samma sak. Sen, efter ett halvår, skickade du en lapp där det stod att det var slut. Sen bytte du skola. Började på någon balettskola. Jag fattade aldrig grejen med det.

Vid närmare eftertanke: Du heter nog fortfarande Sanna. Hej då, Sanna.

Hej hej hallå domstolen

Lyssnar på gamla inspelningar med Hej domstol. Det mest skånska av alla skånska radioprogram. Ibland pratar de som slibbiga stockholmare. Det är nästan det roligaste jag hört. Och när de podcastar Trackslistan. Det kvalar också in. Signaturmelodin börjar med en trumstocksinräkning. Sånt är snyggt. Fler låtar borde börja med en trumstocksinräkning.

Morgonmöte

Fia: Vad var klockan när du gick och la dig inatt egentligen?
Jag: Den var runt ett.
Fia: BOOYA!
Jag: Vad var det där för svar?
Fia: Det var inget svar. Jag sträckte bara på mig.

Gringräns

Vet inte om det är vanillos fina blogginlägg som försätter mig i rätt stämning. Men fem minuter efter att jag läst det blir Susanna Kallur intervjuad i radio, och hon har just gjort sitt livs lopp och ändå ändå ändå kommit en hundradel från pallen, och hon berättar, hon börjar från början, hon börjar från starten, och hon flyger över häckarna och tar knappt ens i och så kommer hon in mot slutet och hon berättar att hon krokar i någonstans, spänner sig och där, just där spricker rösten. Och det spricker i mig också. Och hon gråter ut sin frustration direkt i micken och frustrationen flyger genom luften in i antennen och ut genom min radio och in i min mage.

Jag måste ha passerat en gräns här någonstans. Någon slags åldergräns för när det börjar bli ok att grina igen. Sitter i min kur och lyssnar på radio och skitsaker, aldrig några riktigt viktiga saker, skitsaker får det att darra i underläppen. Kallurs snöpliga fjärdeplats, Winnerbäcks nya singel, Mona Sahlin som pratar om sin vän Anna Lindh, okej det kanske inte var någon skitsak, men jag kände henne inte och borde inte reagera såhär. Snart 26. En bra ålder att börja grina igen. 20 års paus. Sen var vi igång igen.

Löskokt

"Tjänare!" säger Steven Seagal för fjärde gången i filmen och för fjärde gången hajjar jag till. Han ska föreställa tala hårdkokt italienskamerikanskt maffiaspråk. Men när jag läser det där "Tjänare!" i textremsan nedtill hör jag något helt annat. Steven talar då i snobbrittisk kolonialfalsett. "Tjänare! Hämta mina kashmirtofflor! Och putsa silvret! Seså."

Den där Daffy spottar alltid när han pratar

Daffy, det var väl ändå en riktig toppenglass. Den bara i inte smakade gott, den luktade gott. Hela glasskartongen luktade Daffy. Spred sig när man öppnade dörren till frysen.

Mormors och morfars frys på torpet var alltid full med frost. Som skrapade och sprakade så fort man skulle ta ut något. Det luktade Daffy i den frysen. Torpet låg över vägen till Hemglass högkvarter. Mormor köpte glass av andrasorteringen där, mest Daffy som jag kommer ihåg det. Men det fanns nog vuxenglass i den där frysen också. En gång fick jag en leksaksglassbil på köpet. Som kunde spela melodin. Den riktiga melodin.

Tar ut frukostbrödet ur frysen här på landet och det skrapar och sprakar.

Medan Fia övningskör till landet

- Det är så konstigt, säger Viktor. Vit choklad, det är så konstigt att det heter choklad. Det är ju inte choklad. Är bara typ… smör.
- Ja, säger jag. Det är sant. Ganska äckligt är det också.
- Jag tycker inte om någon choklad, säger Fia.
- Klart du gör, säger Viktor. Alla gillar choklad.
- Vit choklad… det är sant alltså, fortsätter jag. Vit choklad, det borde inte få kallas choklad om det inte är åtminstone någon procent kakao i. Finns det inte något EU-direktiv om det här?

Ingen svarar.

”Jag ska EU-dirigera dig” hade Anders svarat om han varit med. Han är på bröllop.

Njutning

Vi äter krabba. Fia älskar krabba. Först tar hon en tugga. Sen säger hon obidiädi obidiädi obidiädi.

Feltankad

Fia har tankat min tandborste igen. Tror hon. Det är inte min tandborste hon lämnat ensam och tankad på handfatet, redo för tänderna. Det är Julias. Jag sköljer bort tandkrämen från hennes tandborste under rinnande vatten. Ska inte ligga här och torka ihop, tänker jag. Det är segt, får hjälpa till lite med fingrarna. Sen sätter jag i mina linser. Det känns som om högerögat fått en halstablett. Sen blir det lite rött.

Telefonsamtal innan avspark

Det är år 2007, inte tu tal om saken:

Amöbaboy: Aa...?
Jag: Är du redo att kicka jänkar-ass?
Amöbaboy: Eh, aa... jag höll på att svara i Ipoden.

Där mellan Talk och Tuppen kan man se vårt hus

Det är tysk deckare på teve och jag förbannar faktumet att jag glömt all tyska. Es tut mir leid som man säger. Inte så mycket för att Tysklands mest sedda tv-program lockar som för att det vore så ballt att stila på tyska.

Vi skiter i den tyska deckaren, för vad kan väl en tysk deckare tillföra, och går och lägger oss och sedan är det ny dag och jag säger sup till halvtidaren och hon säger sup tillbaka, efter viss tvekan ska tilläggas, och jag säger bra där och får dåligt samvete för att jag spelar så överlägsen och sedan är det ny kväll. Och Fia vill bara sova i tjugo minuter, snälla bara tjugo minuter, det är en perfect powernap-tid, och det får hon och jag ligger och funderar på hur jag ska formulera ett mail och sedan ringer hennes klocka och solen är på väg ned och jag säger du, vi ska gå till högdalstoppen och dricka kaffe. Dricka té säger Fia och jag säger ja, bra idé och blir lite stolt när jag hör att det rimmar.

Vi packar en ryggsäck med tétermos, det hörs ju på namnet att det ska vara té i termos säger Fia och fastän termos inte uttalas térmos säger jag inte emot, och det är det enda som ryggsäcken packas med och det känns lite futtigt men vafan liksom, skvalpar det så skvalpar det. Vi ska ju bara till högdalstoppen. Och vi börjar gå, hurtigt i joggingskor och snart tornar den upp sig och jag vet inte jag, jag hörde senast i helgen att den inte alls skulle vara hög, men det här börjar se brant ut, och det är brant och högt och vi är svettiga när vi kommit upp men får vår belöning genom en rödskimrande solnedgång över hela jävla söderort. Vi dricker några klunkar té. Spanar utåt. Spanar sedan bakåt och det är inte klokt, det är verkligen inte klokt, för högdalstoppen är inte en topp, borde inte heta högdalstoppen i bestämd form singularis, är inte en topp utan tre toppar. Högdalstopparna. Det tar ett tag att få in det, och under tiden tänker jag att sådant här, sådana här upptäckter gör man sällan i sitt närområde, man går sällan på upptäcksfärd i sitt närområde, bara när man är turist någon annanstans, och det är så synd för hade vi inte gjort det hade vi inte vetat om att högdalstoppen, nu gick det in ordentligt, egentligen är högdalstopparna.

Jag frågar om vi inte åtminstone ska ta oss upp på en andra topp och till min förvåning säger Fia javisst. Så vi börjar gå mot den andra toppen och pratar om att man borde göra någonting här, jag vet inte, kanske lite fler lyktor, en amfiteater där det kan spelas parkteater på somrarna, kanske en parklek, och något för de äldre, så att det blir en bra mix av människor, liv och rörelse här, men det får inte får bli för exploaterat nej, kanske inte en kiosk, men ändå, så att det blir lite rörelse här, det är ju så fint och det borde inte vara för svårt att få igenom något av förslagen i kommunfullmäktige eller var det nu är man får igenom sådana här förslag. Eller motioner, som det kallas, och vi går nedåt och nedåt och sen blir det plant och sen går vi upp och upp och det tar aldrig slut och upp och det känns i benen, och så är vi uppe på den andra toppen och jäklar, nu är vi nära molnmakaren. Har aldrig varit såhär nära molnmakaren. Den fyller upp halva synfältet åt sidorna och skymmer hela himlen uppåt och den låter. Som den låter. Ett lågfrekvent muller som en slumrande vulkan. Och det är höjdpunkten på trippen, nästan gudomligt, och det börjar bli riktigt mörkt nu och söderorts elljus är det enda vi ser, och jag tänker att nästa gång ska jag gå ännu närmare molnmakaren och dessutom ta mig till tredje toppen och förbannat också jag måste ha med mig en kikare, och jag märker att detta inlägg börjar bli alldeles för långt nu, har ni orkat läsa hit är ni ihärdiga, då ska ni ha eloge, det här börjar likna en novell och jag gillar inte riktigt novellformatet, de slutar alltid så abrupt och lämnar aldrig något hål i kroppen, jag ska avsluta nu, bara ett stycke till.

Vi går runt på toppen och pratar mer om de där förslagen eller motionerna som det kallas och vi säger ja, och det känns verkligen som om man skulle kunna göra en insats här. Sen går vi hem och äter fem nattmackor var för det tog verkligen i benen den där stigningen, det gjorde den verkligen, vi är verkligen värda fem nattmackor var. Och här sitter jag nu och kommer inte riktigt ihåg vad vi sa om lyktorna och förslagen och var det var man kunde få igenom sådana här förslag. Eller motioner som det kallas.

Samma dag som jag äntligen lyckas få in uttalet av E i bebis, samma dag alltså, får jag reda på att det heter bäbis.

Överkant

Alexandra Pascalidou blir intervjuad på radio:

"Det här är en lovsång till livet och staden och världen"

En lovsång till livet? Till världen? Ojoj, vad har hon gjort här. Det låter djupt. En kärlekens historia? Ett manifest? En revolutionens, kampens berättelse?

Hon har intervjuat 23 taxichaffisar.

Trendkoll

Blir mycket färg i höst säger modeskaparen. Mycket färg.

Sophie Zelmani

Det är januari 2002 och Sophie Zelmani står på randen till sitt genombrott. Aftonbladet.se tar tillfället i akt och låter henne chatta med fansen angående hennes nysläppta skiva "Sing and Dance". Såhär börjar chatten:

Sophie Zelmani säger: Hej, nu är jag här! Fråga på ni!
Lajnus säger: Vem är du?
Sophie Zelmani säger: En kvinna i 30-årskris...

Ser ni. Ser ni hur hon först tar på sig chattrollen. Med käcka utropstecken. Redo att möta fansen. Och så, Lajnus fråga som direkt, direkt drar tillbaka henne till sin vanliga mörka nedstämda identitet. Den som färgar all hennes musik. Den som alltid är närvarande i hennes röst, som alltid, hur glada än ackorden är, sätter en mörk stämning över hennes skivor. Den som gör henne så bra.

En kvinna i 30-årskris...

Vilket svar. Bara Sophie Zelmani. Bara hon.

Mailade henne en fråga i förra veckan. Den handlade om mysteriet Nicolai Zellmani. Vår klasskamrat som hävdade att han var släkt med Sophie Zelmani, trots att han stavade med två L och hon bara med ett. Jag trodde honom inte då och nu vet jag inte, det reddes aldrig ut. Men hon har inte svarat. Hon har inte varit särskilt nere med kändisskapet, nere med fanskontakten. Lajnus var väl droppen på något vis, tänker jag nu.

Två stora tänder

Måndag morgon. Dags att sätta stämningen för veckan. Lägga ribban. Visa vart skåpet ska stå.

- Sup?! säger jag till halvtidaren på ett världsvant vis.
- Zap? frågar hon.
- Nej, sup. En förtkortning av what’s up. Alltså, man kan säga det om man känner sig tuff. Om man känner för att sätta stämningen. Hur är läget?
- Frusen, har flera lager tröjor på mig.
- Låter som feber, säger jag.

Sen funderar jag på en av de konstigaste saker jag vet. Att Four Non Blondes hit hette "What’s up". Men att de sjöng "What’s going on". Medan jag funderar blir jag biten av en råtta. "Fan" säger jag. Blir lite upprörd och måste ta en paus. Ska in till monstret nu igen.

Straffavdrag på vuxenpoängen

Vaknar av att något trycker i halsen. Öppnar inte ögonen. Känner bara på trycket i halsen. Röster från vardagsrummet. Just det. Spontanfest. Rosévin som jordgubbssaft. Till både utseende och smak. Klunkade, verkligen klunkade. Pratade med en Eva. Sa att hon såg ut som min mamma. Hon tog illa upp. Då visade jag ett gammalt kort, jämförde. Hon blev gladare. Jag tog ett kort på kortet och henne samtidigt. De var skitlika. Klunkade ännu mer. Sen trycker något i halsen. Det är fel. Det är helt fel. Öppnar ögonen. Jo, jag ligger i sängen. Spontanfesten är i full gång där utanför. Jag ligger på tvären. Jävla tryck i halsen. Jag spyr inte. Jag är vuxen nu. Jag spyr inte. Senaste gången var på Roskilde på stenåldern. I ett dike med brännässlor. Ravioli och Kiwi apertif. Men det var på stenåldern. Hundra år sen. Jag är vuxen nu. Jag måste spy. Går upp, snabba steg till toaletten, blundar, öppnar locket, kan inte andas. Och kan inte andas. Och kan inte andas. Öppnar ögonen en liten sekund. Jordgubbssaft. Med fruktkött.

”Du, vad gör din pojkvän där inne?” frågar spontanfesten Fia. ”Spyr han?”

”Blåskägg? Nej, han spyr aldrig. Aaaldrig.”

Jag blundar och vacklar tillbaka till det mörka rummet. Ingen jävlas med mig.

Vaknar av att solen bländar mig. Öppnar ögonen på ett piggt sätt. Går upp och sätter på datorn, kollar mailen. Har fått ett:

”Hej jag heter Björn o jag jobbar på Grunden i Göteborg.

Vi har startat ett community som är öppet för alla. Det är dock i första
hand för socialt eller intellektuellt funktionshindrade.”

På vift vid villa

Fia: Vi kan låna farfars bil. Mobil menar jag. Telefon menar jag. Den fasta.

En gång slog jag ut en tandflisa för att jag inte tittade framåt

Två cold hard evidence för att simultanförmågan blir sämre med åldern. Exempel titta och gå samtidigt:

1. En liten liten människa vaggar förbi mig. En sådan som om det vore vinter skulle se ut som en röd vaggande boll med utstickande vantar på vardera sida. En sådan som om det vore höst skulle ha röda galonisar på sig. En sådan som nu när det är sommar skjuter en låg leksaksvagn framför sig. En sådan som på engelska kallas toddler. En toddler vaggar förbi mig. Får syn på mig. Spänner ögonen i mig. Ler. Fortsätter vagga framåt. Spänner ögonen i mig. Ler. Funderar. Spänner ögonen i mig. Ler. Hans pappa står tio meter längre bort och väntar. Toddlern vaggar förbi mig, vrider på huvudet, fortsätter vagga fram med en omväxlande blick rakt på mig. Har nu vridit toddlerhuvudet så långt det går, tittar bakåt. Vaggar framåt. Spänner ögonen i mig. Ler. Spänner ögonen i mig. Ler. Kör vagnen i trottarkanten. Ramlar.

2. En stor stor människa går litegrann i min väg när jag kommer tågande mot tunneln. En sådan som går så böjd att man letar efter puckeln. En sådan som slickar på fingrarna innan den bläddrar bland sedlarna i plånboken. En sådan som säger "ja, det man inte har i huvudet, det får man ha i benen". En sådan som på engelska kallas witch. En häxa går litegrann i min väg när jag kommer tågande mot tunneln. Vi går åt samma håll, men jag kommer tågande bakom henne. Hon hör mig snart. Väjer inte, kastar sig inte åt sidan, går inte snabbare. Måste se vad är för något som kommer tågande. Måste se. Vrider inte huvudet bakåt i farten. Stannar, förbereder sig, vrider sedan långsamt hela överkroppen. Och tror att hon ska se något komma tågande bakom. För sent, häxa. Jag är förbi. Ät jord.

I fyran

T-centralens perrong glider upp utanför fönstret. Här är växlingen. Mycket folk. Av och på, mycket folk. Byter plats med varandra. Önskar att de skulle göra high five med varandra. Som ett stort tagteam på WWF Summerslam. Det brukade vi leka på nytorget i fyran. Slammade varandra. Gjorde nästan pile drivers på varandra men bara nästan. Tyckte alltid att det var så konstigt att organisationen hette WWF. Precis som pandan. Får inte som jag önskar. Tågresenärerna är lite för tunna. Inte ens en staredown. I fyran, i min nuvarande fyra reser sig två personer. Jag och en tjej snett emot sitter kvar. Jag på innern. Hon på yttern. Innan nykomlingarna strömmar in har hon två alternativ. Sitta kvar. Eller flytta in så att hon hamnar mitt emot mig. Vad gör hon. Vad fan tar hon sig till. Med blicken kvar i sin bok flyttar hon rakt över. Så att hon hamnar bredvid mig. I fem-sex sekunder sitter vi ensamma med två gapande stolar framför oss. Jag blir alldeles stel. Vad händer här. Som om någon skulle ställa sig till vänster om den som använder bankomaten. Så gör man bara inte. Stöter hon på mig? Som ett strävsamt gammalt par sitter vi bredvid varandra med två tomma stolar framför oss. Som ett strävsamt gammalt par som sitter bredvid varandra men inte längre talar med varandra. Jag vågar inte röra på mig. Stirrar rakt fram. Hon fortsätter läsa, spelat lugn. Sedan går de fem-sex sekunderna, de två stolarna fylls och allt återgår till det normala. Jag går av vid Sankt Eriksplan. Hon sitter kvar.

And shake it all about

Vad är det jag hör.

Är det Mora Träsk? Är det Mamma Mu? Är det Hokey-Pokey, Fader Abraham, höger hand vänster hand höger fot vänster fot?

Nej. Det är My Chemical Romance som slår nya rekord i att ragga unga fans. ”Teenagers” borde verkligen heta något annat.

Som om den vore en mangaserie

Och hon läser den baklänges. Hon läser den faktiskt baklänges. Hon har alltid läst den så, det inser jag nu. Men det är inte förrän jag under dagen sett en annan snubbe läsa den på exakt samma sätt som jag verkligen ser det. Verkligen tar in det. Hon läser dagstidningen baklänges. Hon drar till sig tidningen, vänder på den och så börjar hon från sista sidan. Och. Hon är inte ensam. Det finns något mer här. Något mer än en slump som blivit en vana. "Varför läser du tidningen baklänges?" frågar jag för första gången. Hon dröjer ett tag, svarar frånvarande medan hon långsamt vänder ännu ett blad med högerhanden och utan att titta upp "Mja, jag vet inte... känns bekvämt bara". Det ser faktiskt bekvämt ut. Mer avslappnat på något vis. Vänder ett blad. Låter blicken glida över uppslaget stannar upp läser glider vidare vänder blad stannar upp glider vidare stannar upp. Ingen spänd förväntan om vad som komma skall. Vad som väntar på nästa uppslag. Hon vet ju redan. Nästa uppslag var förra uppslaget.

Jag häller upp coop cola. Sötningsmedelversionen som skummar så mycket att man måste vänta. Måste vänta på att skummet ska lägga sig innan man kan hälla färdigt. Man kan låtsas att det är en Kilkenny man häller upp. Väntar på skumkronan. Men det är söndag och det är Beck på teve och då är det coop cola. Jag börjar med hennes glas. Häller halva, sedan skummar det nästan över. Börjar hälla i mitt i väntan på hennes skum. Hinner plaska i en tunn brun hinna på botten innan hon säger "Stopp!" och jag stoppar. ”Eller vad, eller varför, eller vad, eller vill du inte ha mer, eller det här var mitt glas, eller vad?” frågar jag. ”Jo, jag vill ha fullt glas” säger hon. ”Jag vet inte varför jag sa stopp.” Jag häller klart, vi tittar på Beck och jag känner mig stolt för jag säger högt vem mördaren är och gissar rätt redan efter halva filmen.

Fullubbe

Ubbe och jag är hemma hos Anders. Sitter vid hans höga köksbord och dricker mellanöl. Ubbe börjar bli full:

"...lurade honom till London. Hans brorsa, eller... Hans brorsa, det är ju jag. Hans polare lurade honom till London."

Världens sista roman

Jan Arnald recenserar Daniel Sjölins senaste bok i DN idag:

”Daniel Sjölins bisarra roman [är] en riktig höjdare. Vi pratar om en språklig excess, en i stort sett ramlös fantasi som ytterst och innerst bara handlar om språket och dess möjligheter, ingenting annat. Och därmed allting annat, givetvis, eftersom vårt språks gränser är vår världs gränser.”

Vad säger vi, gillar vi sådan här högtravande finkultur?
Ja! Ja! Ja för fan! Daniel och Jan, jag har inte blivit så sugen på en bok sedan jag fick reda på att Marcus Grahn har en på gång.

En gång till, snälla:

”en i stort sett ramlös fantasi som ytterst och innerst bara handlar om språket och dess möjligheter, ingenting annat. Och därmed allting annat, givetvis, eftersom vårt språks gränser är vår världs gränser.”

Det är så att man ryser.

Efterkonstruktioner

Har funderat mycket i sommar, på Sommar. På Sommar i P1. På hur det skulle vara att få två timmars lekstuga. På vilken musik jag skulle välja. Vilka låtar, det har jag funderat mest på. Vilken pers att välja ut tio-femton låtar barasådär. Som för evigt blir kopplade till en själv. Det blir för evigt ens favoritlåtar. Omöjligt att påstå annat. Självkänsla nu!-Mia Törnblom valde en låt med Meja. Det tyckte jag var roligt.

Man måste kunna säga något om låten. Sätta stämningen för fortsättningen. Om man är duktig väva in den i storyn.

Jag har funderat mycket på hur det skulle vara om jag var en berömd trummis. Tillräckligt intressant för att få två timmars lekstuga. Då skulle jag börja såhär:

"Vi pratade om tvångstankar häromdagen, Greven, Plast och jag. Vi hade precis avslutat en tacomiddag och via samtal om kollektivkamrater kom tvångstankar på tal. Jag har haft några tvångstankar, sa jag. En infann sig alltid när jag spelade lufttrummor. Jag gav poäng till olika delar av trumsetet. Ett slag på hi-haten gav en poäng. Baskaggen fem poäng, cymbaler tjugo och pukorna en. Virveltrumman gav tio poäng. Man satte på en låt och började trumma, och sen gällde det att vinna i poäng över virveltrumman. Alla mot virveltrumman. Den fick bara inte vinna för då kunde något dåligt hända. Det gällde att hitta musik med mycket cymbaler alltså, frågade Plast. Exakt, sa jag. Men de bästa låtarna innehåller inte så mycket cymbaler. Jag brukade sitta på fotpallen till farmors gamla fotölj och spela lufttrummor till The Pogues "Blue Heaven". Den var enkel och snygg och innehöll en massa hi-hat. Hi-hat gav bara en poäng. Kunde sitta och få ont i magen för att det aldrig kom något riktigt cymbalslag i den låten. Virveltrumman drog ifrån och ifrån. Trampade extra hårt med högerfoten. Men baskaggen var tvungen att bara ge fem poäng ändå. Det var tvunget."

Här skulle jag dra igång "Blue Heaven" med The Pogues. Och så skulle jag, medan låten fejdade upp, avsluta min monlog:

"Fem poäng. Tvunget. Jag lade ned den där tvångstanken efter ett tag. Ersatte den med en annan, så som man måste göra: Det här är första gången på femton år jag lyssnar på "Blue Heaven". med. The Pogues."

Äsch, det var halvdann början. Tur att jag inte är en berömd trummis. Då hade jag behövt se den där tvångstanken som en vital del av min uppväxt, hur jag blev som jag blev. På samma sätt som allas tjat om Björn Borgs jävla bollande mot ett träplank när han var barn. Nu slipper jag det.

En liten liten bajsklutt i brallan

"Oj" säger Fia ibland. Det betyder oftast att hon släppt väder. "Behövde du papper till den där?" frågar jag ibland, för det låter som ett sådant "oj". Fia förstår inte vad jag menar. Det finns inte i hennes värld att man skulle behöva papper efter att man släppt väder. Hon fattar verkligen inte vart jag försöker komma. Jag får förklara.

"Visste du?" skriks det ut på reklampelare. "Visste du att det finns en tropisk regnskog - mitt i Stockholm?" Jag försöker värja mig. Jo, jag vet kanske, men vill inte minnas. "FJÄRILSHUSET". Jävlar. Jag var där med sommarfritids. Skulle bli kul hade de sagt. Hängbroar över vattendrag och orangea grodor och sånt. Ormar kanske. Jag var riktigt kissnödig redan på bussen ut. När vi äntligen fick hoppa av scannade jag snabbt av området. Mycket buskar och sånt, bra. Jag och fritidskamraten hade pratat om kissnödighet på bussen. Vi sa båda att vi var jättekissnödiga. Vi sa "aj aj, det är extra jobbigt när bussen guppar! Ooaj ha ha ha!" Vi kanske inte var så jättekissnödiga till att börja med. Vi kanske sa det för att mest känna någon slags gemenskap. Kändes bra att vara jättekissnödiga tillsammans liksom. Och då blev vi det. Jag och fritidskamraten sprang iväg mot en jättehög buske, jag tror den var del av en busklabyrint. Grävde fram pillesnopparna och lät trycket falla. Jag släppte väder samtidigt, så som man gör. "Oj" sa jag. "Vadå?" sa fritidskamraten. "Äh, inget" sa jag. "Jag släppte bara väder".¹ Men det var inte bara väder.

¹Med största sannolikhet sa jag inte "Jag släppte bara väder". Bara vuxna männsikor håller på med sådana löjliga omskrivningar. Jag sa troligen "Jag pruttade bara". Men det förstör flowet, så jag hittar på litegrann. Och nu förstörde jag flowet ändå med en jävla fotnot så skitsamma.

Katt

Fias farfar ska skaffa katt.

Fia: Jag vet vad du kan kalla den! Snöboll!
Fias farfar, fundersamt: Snowball...?

Eller papegojor i öronen

Hör en reklam på en reklamradiokanal:

"...om en stark och levnadsglad sjuttonåring som..."

Först:
En levnadsglad sjuttonåring?
En levnadsglad sjuttonåring?
Vem är levnadsglad när man är sjutton? Sjuttonåringar vill dö dö dö alternativt dricka folköl och strula för att glömma att man är sjutton i en becksvart värld. Inte får man gå på krogen heller. Levnadsglad sjuttonåring. Vilket jävla skämt. Medelålders kvinnor med hennafärgat hår och giraffer i öronen är levnadsglada.

Sen:
Det är ju dit man strävar. Medelålders kvinnor med hennafärgat hår och giraffer i öronen har ju nått målet. Att vara levnadsglad. Att vara glad bara för att man lever. Verkligen glad för att man lever. Njuta av livet. Det är ju dit man vill. Det tar kanske ett halvt liv. Man måste kanske känna att mindre än hälften är kvar. Vad snabbt det gick. Pang - levnadsglad. Hoppas att det blir så. Hoppas att en kurs i afrikansk dans inte är ett obligatorium.

Ännu senare:
Men levnadsglad sjuttonåring. Inte en chans. Inte en challe.

Och det här gjorde Jamiroquai en låt om

"Det ser ut som Cosmonova" tänker jag. Jag ligger på rygg, tittar upp i skyn och tänker "Det ser ut som Cosmonova". Jag ligger för fan på en klippa och tittar ut genom sotad plast upp på en blå krökt himmel med vita moln medan fiskmåsar skränar omkring mig och tänker, för fan, "Det ser ut som Cosmonova".

De här virtuella verkligheterna alltså. De har knappat in på den verkliga verkligheten. Då och då tar de ledningen. Jag går bland turisterna på Drottninggatan och jag vet att det sitter en krypskytt uppe i Sagerska palatset. Jag bara vet det, det vore den perfekta platsen. Jag vet också att jag spelade datorkrigsspel natten innan. Jag kväver impulsen att kasta mig i skydd intill muren. Det susar till i magen. Ingen blir skjuten.

U2 har skrivit en låt om det här

Vi tror att de ska börja klockan två. Men de ska börja klockan två. Vi står och väntar vid huset där de spelade in Baren. Den med Robert Aschberg. Det är rätt långt från varifrån de nu börjar. Framåt tjugo över tre kommer de första. Ett gäng motorcykelknuttar. Sen rullar det på. Och som det rullar. Jag får ont i fötterna efter ett tag. Men vi ska se allt. Visa vårt deltagande. Klart vi ska se allt. Vi ser allt. Femtiotusen stolta går förbi. Det är sant. Femtiotusen. Klockan är säkert fem när Fia sen äter falafel och jag något som heter kubba som jag måste prova bara för att det heter kubba. Det är halvgott. Men vi äter tills det dunkar i magen. Skjuter bort tallrikarna och lutar oss tillbaka. Känner oss också lite stolta.

Minnet

Att efter sju månader i samma badrum, säkert fyra gånger om dagen, fyra gånger trettio gånger sju gånger, att efter runt 840 besök glömma bort vilken sida lysknappen sitter på.

Hur galet är inte det?
Hur dum känner man sig inte?

Nästa gång, Mendez

Martin Mendez, som spelar bas i världens bästa band Opeth, sätter sig mitt emot mig på tunnelbanan. Jag tittar bara upp en kort hundradel men ser direkt att det är han, slår ned blicken och koncentrerar mig på pirret i magen. Jag vill så gärna så gärna titta upp igen, peka på honom och säga "Martin Mendez! Du är skitbra.". Men jag vill inte vara en idiot. Jag vill inte vara en tönt. Jag tittar ut istället, lägger all energi på att se ut som om jag inte alls vet vem han är, han som sitter mitt emot mig, vem? Den där vanliga shonnen som sitter mitt emot mig? Inget att bry sig om. Åh, titta här, det har brunnit på pizzerian i Bandhagen centrum, och titta jag borde verkligen klippa mina naglar.

Jag ångrar mig nu när jag kommit hem igen. Man behöver höra att någon tycker att man är bra. Då och då måste man få höra det. För ibland tvivlar man. Även om man spelar i världens bästa band kan man tvivla och då behöver man något som balanserar upp det tvivlet. Tänk om alla som diggar Martin Mendez gör sådär som jag gjorde. Då får han aldrig höra att han är bra. Aldrig får han höra det. Att han orkar fortsätta. Han måste ju också tvivla på sig själv ibland. Att han orkar fortsätta, alltså. Nästa gång, då jävlar ska han få höra ett och annat.

Varningsflagg

Okej, såhär är det. Det finns de som är in it for the music. Och så finns det de som är in it for the fashion. Om man ska generalisera, alltså. Och det får man i sin egen blogg. Och om man generaliserar ännu en liten bit så ska det sägas att ingen i hela Sverige gillar det brittiska heavy metal-bandet Saxon. Inte en själ kan ärligt säga det. Inte en själ säger jag. Saxon är helt enkelt ett väldigt dåligt band.

Saxon-tröjor säljs som ett exotiskt inslag på fashionabla klädaffärer. Jag vet inte riktigt hur de kom fram till att just Motörhead och Saxon skulle vara de två loggorna att massproduceras, men nu är det så. Motörhead kan man kanske förstå. De har en gimmick. Lite vårtor och mycket whiskey. Det kan man förstå. Men Saxon har ingenting. Verkligen ingenting mer än ett S som mynnar ut i två yxor.

Alla med på det? Då kommer poängen. Ni ska vara jävligt försiktiga när ni går fram och pratar med någon som har en Saxon-tröja. Jag säger inte att det är fel att bära en Saxon-tröja. Jag säger inte att det är fel att vara in it for the fashion. Jag säger bara att ni ska vara jävligt försiktiga.

Knarkarpar går aldrig bredvid varandra.

De går alltid bakom varandra.

Fredsost

En raclette. Eller en taleggio. En taleggio i många små små tärningar ska jag alltid ha med mig i väskan. Så fort Fia blir sur ska jag sticka ned handen i väskan och dra fram en tärning. Sträcka fram den på en vädjande hand. Vifta med den framför hennes näsa. Sedan ge henne den. Vi kom fram till det idag. Hon kanske inte alltid är sur. Ibland kanske hon bara är ostsugen. Värt ett försök.

De nya pensionärerna

Jag vet inte om det endast gäller stockholmspensionärerna eller om det brett ut sig över hela Sverige. De ser yngre ut nu. Åtminstone hela stockholmsbunten. Har ni sett det? De går inte böjda och stukade. De går upprätt, med rak rygg och utskjutet bröst. Stegar fram. Pappa får rätta mitt dåliga minne, men jag tror farfar hade käpp. En träkäpp. En gammal, fin, lackad träkäpp. Han hade blivit utskrattad av sina medpensionärer idag. Träkäppar är ute. Träkäppar ligger på soptippen. Nu ska det vara stavar. Glasfiberstavar. Kolfiberstavar. Om man är vågad, skidstavar. En i vardera hand så att man riktigt flyger fram. Det känns som fusk på något sätt. En pensionär ska vara böjd över en träkäpp. Inte flyga fram med vinden i ansiktet. De nya pensionärerna vill inte identifiera sig med träkäppspensionären. De vill aldrig bli gamla. De vill stega hela vägen ned i kistan. Morfar brukade fuska när han la patiens. Han la patiens mest hela tiden och han fuskade nog i varje parti. Det är inte samma slags fusk. Det passar in i den gamla pensionärsidentiteten. Pensionärer skulle fuska på patiens. Det är nya tider nu. Det går inte att fuska på pc-patiens.